Göteborgsposten – 30 mars 1859, sida 1

— Bry dig ej derom, sade Mm:e Lacombe; min man går dit för att dricka en kopp varm mjölk, och jag hoppas att ingen här gör några anmärkningar deröfver. Ehuru uttalade med ett visst lugn, tycktes dessa ord dock komma från en oroad själ. Hvarje dag tog sig kammarjungfrun anledning att åter börja samma ämne, om ej för annat än att yttra sin förtret öfver Jean-Baptistes högmod, som blifvit alldeles olidligt nu, sedan husbonden hade ett sådant behof af hennes tjenster. Alice hade döden i hjertat.. Hennes man var lika god, lika älskvärd, lika uppmärksam, som första veckorna efter deras bröllop, men hvarför gick han så ofta till mjölkkammaren? Genom ett jemnt upprepande af denna fråga, kom hon slutligen på en tanke, som nppfylde henne med förskräckelse. Men menniskonaturen ärså beskaffad — vi göra oss förtroliga med till och med de afskyvärdaste tankar — och Alice måste slutligen tillstå för sig, att hon plågades af en gränslös svartsjuka. I stället för att undersöka om hennes misstankar voro grundade, gömde hon demi sitt hjerta och föresatte sig att för sin man dölja sin smärta. Fåfänga föresats! Innom åtta dagar hade hon glömt den och tänkte endast på huru olycklig hon var. Hon älskade Paul ända till afguderi; men en dylik kärlek kan ofta förvandlas till hat. En förklaring var således nödvändig. Hon ville med egna ögon öfvertyga sig om hans otrohet, skulle hon också dö deraf Hon följde sitt hjertas ingifvelse. En morgon hade den otrogne just gått ut, sedan han, med alla tecken till en djup, en sann kärlek, vågat kyssa sin hustru på pannan.