Göteborgsposten – 26 mars 1859, sida 1

lutade sig Jeanne, mer än någonsin bedröfvad öfver sina grannars envisa tystnad, till sin mor och sade smekande: — Är du ond på mig, lilla mamma? — Nej, min engel, svarade M:me Bauviel, uppvaknande ur sina drömmar och kysste barnets hufvud. — Nå, än du? fortfor Jeanne, upprepande samma manöver med Paul. Han tog hennes hand och kysste den, utan att svara. — Ni ären då ledsna båda två! utropade Jeanne. Gubben, på det mest intressanta stället i sin berättelse, hörde ingenting. Pauls och Alices blickar, tankspridda fästade på berättaren, korsades förstulet öfver Jeannes blonda hufvud. Barndomen. är obetänksam! Jeanne tog, under bordet, en af sin mors händer och lade den i Pauls venstra hand samt sade dervid sakta och bedjande: — Varen ej längre bedröfvade! Båda gjorde en så häftig rörelse, att gubben märkte den och tystnade midt i berättelsen. — Nå, hvad är det? frågade han. — Ett spratt af Jeanne, pappa, sade Alice, i det hon uppsteg från bordet och gick till sitt rum. o— Lemnar du oss? — Jag hindrar dig från att röka, min far. — Du har verkligen rätt deruti! En timma sednare stod det förspända åkdonet vid trappan. M. Dangny följde sjelf Paul till staden, emedan affärerna kallade honom dit. Alice hade ej åter visat sig. I det ögonblick, då morfadern och Paul skulle stiga i vagnen, flög Jeanne som en pil igenom våningen och inkom som en skrämd fogel å sin mors rum.