Göteborgsposten – 26 mars 1859, sida 1

Göteborg, d. 26 Mars 1859. Den hänförelse, hvarmed en så stor de af hufvudstadens befolkning firat den femtion de årsdagen af den revolution, som gaf döds stöten åt det för Sverge så olycksbringande enväldet och lif åt den lagbuudna friheten : detta land, torde förnämligäst böra förklaras genom de jemförelser, hvartill den i största delen af Europa herrskande reaktionen gifvif så rika anledningar. Ty då flertalet af de furstar, som 1848 i sina barrikaduppfyllds hufvudstäder undertecknade konstitutioner, sedermera lyckats upphäfva dessa eller ombilda dem på ett sätt, som gjort dem fullkomlig betydelselösa, ha de förändringar, som 1809 års statsförfattning hittils undergått, nästar alla varit verkliga förbättringar, och vi egs i den inom svenska folket förherrskande me: ningen, hvilken i längden måste segra, der säkraste borgen för borttagandet af de brister, som ännu vidlåda den. Reaktionen, som plägar träda 1 revolutionernas fotspår, vågade icke förgripa sig på grundlagarna, ty de egde skyddsvärn i folkets urgamla frihetskärlek och dess ännu så färska erfarenhet af såväl aristokratiens som despotismens riksförderfliga följder. Dessutom hade 1809 års män förstått att gifva varaktighet åt sitt verk genom den moderation, som icke gaf legitimitetsprincipens anhängare någon rättvis anledning till klagan, och en energi, som icke tillät den furste, hvilken till fullo bevisat sin oförmåga att vårda landets intressen, att genom några koncessioner köpa sig tillåtelse att bibehålla den krona han förverkat. Man har sagt att svenska folket är konungskt sinnadt, och det torde ej kunna bestridas att Gustaf IV Adolfs historia snarare bekräftar än vederlägger detta påstående. Hvilken förundransvärd långmodighet visade ej svenskarna denne konung, hvars förstånd var lika inskränkt som hans makt var oinskränkt, och som helt och hållet saknade det personliga modet, denna egenskap, som i deras ögon försonar så många fel! Huru länge uthärdade de rike med det mest loyala tålamod detta lika hårda som småaktiga förtryck, dessa orimliga nycker och denna barnsliga snarstickenhet, som invecklade Sverge i krig af 8å obetydliga anledningar, att historiens uppgifter derom måste synas efterverlden otroliga. Och detta tålamod fortfor ännu, när hans förvända regeringsåtgärder, trotts de svenska anförarnas utmärkta skicklighet och soldaternas hjeltemod, gifvit dessa krig den olyckligaste utgång, när Finland var förloradt och största delen af landtvärnet hade omkommit genom brist och elände. Det var först, när de ryska och danska härarna stodo färdiga att infalla i Sverge för att göra en verklighet af öfverenskommelsen 1 Erfurt, enligt hvilken detta olyckliga land skulle delas emellan dess begge grannar, som förtviflan satte en gräns för tålamodet. Det var då, som vestra armen under Georg Adlersparres befäl tågade till Stockholm för att understödja de ädla fosterlandsvänner, som ville urståndsätta Gustaf Adolf