Göteborgsposten – 26 mars 1859, sida 1

hade han, lika envist och lika fruktlöst, som Alice kämpat emot kärleken, som bemäktigade sig honom I sin stumma förtviflan betraktade han förstulet Ali ces drag och tycktes nu till och med finna ett eget behag i denna smärtsamma känsla, hvars seger öfver honom åstadkommit så mången ledsamhet. M. Dangny, en i högsta grad prosaisk natur, för slöad af alla de materiella njutningar, hans millioner förskaffade honom, hade ännu ej märkt den förändring, de båda unga menniskorna undergått, om ej af den förlägenhet, som deras tvungna förhållande framkallade hos dem båda. Vid middagsbordet behöll han gerna ordet, och skulle också, på hans frågor, då han berättade sina muntra historier, intet svar följa, så förargade detta honom ingalunda, utan trodde han tystnaden endast härröra af beundran öfver desamma. Vid bordet satt Alice på högra, Paul på venstra sidan om honom. Jeanne emellan de båda sistnämnda. Skarpsinnigare än gubben, hade hon märkt att den gode vännen Paul och hennes mor ej mer voro så muntra och öppenhjertiga, som förr. Paul berättade ej mer lustiga historier, var helt tankspridd, då han kastade boll, dansade ej mer med samma förnöjelse, som fordom, och suckade då han tryckte henne i sina armar med krampaktig häftighet. : Hon roade sig i början åt vännen Pauls alltjemni fortfarande förvirring; men då hon såg huru sorgset han betraktade hennes mor, samt huru denna undvek att vara ensam med honom, ja, till och med att tala med honom, föreställde hon sig att de voro ledsna öfver en sak, som hon ej kunde utfundera. En dag vid middagsbordet, under det gubben berättade en af sina gamla goda historier, dervid rörande med en förgylld silfversked i sin kopp kaffe,