Göteborgsposten – 23 mars 1859, sida 1

—— vems --H Dass — Men skatan, skyddad af det täta löfverket, undkom oskadad, och öfver till andra sidan af vägen, utstötande dervid några skärande toner, liksom för att håna den oskicklige skytten. — Vidskepelse! Vidskepelse! brummade Lacombe, det är lätt att säga det; skatan har emellertid ej fått ett enda hagel i vingarna. En knapp timma derefter sköt notarien, denna gåog med större lycka, på en präktig hare och dödade honom med första skottet. Diana, än mer belåten deröfver än hennes herre, apporterade det skjut na och reste sig på bakbenen, för att räcka det åt jägaren. Men, nedhoppande till marken, vidrörde hunden med en af sina framtassar trycket på den ena, ännu laddade bösspipan; man hörde en plötslig knall, efterföljd af en dof suck. Den olycklige jäga ren hade erhållit skottet under venstra armen. — Dina aningar slogo då ej felt, sade den äldste af de båda skrifvarne, ryggande af fasa tillbaka vid åsynen af blodet, som flöt på marken. — Nej, tyvärr; det enda, som vi nu hafva att gö ra, är, att sköta den sårade, samt att skyndsam skaffa hit läkare och vagn. — Jag skyndar att bestyra härom, genmälte der förre, glad att under denna förevändning få aflägsns Lacombe tog notarien i sina armar, bar honon med mycken varsamhet till brädden af en närbelä gen vattenpöl, lade honom vid foten af ett träd och uppskar kläderna, för att bättre kunna undersök: såret, samt tvättade det med en skicklighet, värd et lyckligare resultat. Den sårade hade ej helt och hållet förlorat med vetandet, men talade icke, utan lät endast höra ut hållande, entoniga klagsrop, som söndersleto de unga mannens hjerta. Då han såg att blodet flöt