Göteborgsposten – 23 mars 1859, sida 1

— -———— — -—-—L — Iela det rysligt tillämnade kriget skulle då så upp i rök -— vältillförståendes ej i krutök. Det var således fred Frans Josef afsåg, vär han förlade 177,000 man i LombardietVenedig. Det var således fred Napoleon tänke på, när han roade sig med att injaga en sådan skräck i Europas monarker, att de skynlade att skuldsätta sina länder gonom oervörda krigsrustningar. Ett så storartadt gycsel erbjuder ej verldshistorien exempel på. Att så narra hela Europa april midt i vinren! Då handlade hans store farbroder ärlirare; han dröjde ej att göra allvar — och stt fruktansvärdt allvar af sina krigshotelser. Så tänkte de, som ständigt klaga öfver den närvarande tidens stiltje; ty de hade hoppats att ett europeiskt krig skulle göra ett afbrott deri. Hvilken evinnerlig skada att gå miste om alla dessa telegramer, så pikanta, så lättlästa, så rakt på saken gående! Fältslag, hvari många tusende af de stridande nedskjutas — sjödrabbningar, hvari fregatt på fregatt spränges i luften — bombardemanger af städer, som kosta tusentals menniskolif — se det är då verkliga evenemanger! Men — vi vilja till heder för menskligheten antaga det — ett vida större antal af dem, som önska kriget, göra det af intresse för Italien, detta land som väl förtjenar kallas Europas Eden — som eger så stora minnen från både forntiden och medeltiden, men hvilket, förslafvadt af så väl utländska som inhemska despoter, suckar under militärdespotismens och presttyranniets dubbla ok. Osterrike har ådragit sig ett svårt skuldregister genom sin ständigt och på så mångahanda sätt ådagalagda missaktning af den italienska nationaliteten, genom de tryckande och i hög grad orättvisa skatter det utskrifvit i LombardietVenedig och genom det polisförtryck, som ständigt påminner innevånarne i detta land om att de äro slafvar. Kortligen, Osterrike har begagnat sig af alla de materiella fördelar makten erbjuder, men ej tänkt på det ansvar den medför. Vi skulle derföre obetingadt sluta oss till dem, som önska kriget, oaktadt de förfärliga olyckor ett sådant alltid måste medföra såvål för nationer som enskilte, om vi kunde med någorlunda visshet hoppas att Italien derigenom skulle vinna frihet och oberoende. Men tyvärr torde utsigterna derför icke vara större än att Österrikes eftergifvande af sin interventionsrätt i de italienska staterna och införande af reformer i LombardietVenedig äro att föredraga framför det tillämnade kriget. Österrike är en militärstat och måste vara det, då det utgöres af så många länder, som icke hafva något annat gemensamt än att de lyda under samma regent. Dessa länder bebos af fyra fullkomligt skilda folkstammar, neml. den tyska, den grekiskt-latinska, den magyariska och den slaviska. Endast tyskarna, det herrskande folket, omfatta kejsarstatens intressen med patriotiska känslor; derföre gå den kejserliga styrelsens förnämsta bemödanden ut på att genom ofantliga stående härar och en förträfflig militärisk organisation,