Göteborgsposten – 16 mars 1859, sida 1

ner redan att min befrielse nalkas. Hvad som rör sig i mitt inre är mäktigare än min skröpliga lekamens lif. Skulle någon med vänligt deltagande fråga efter mig, så meddela dem detta mitt afsked till det ändligas verld. Jag har dolt mitt ansigte och min gestalt för menniskorna. Var detta en svaghet, så bed min skapare förlåta mig den. — Jag är ett offer för min hela slägts synder och för den del deraf som meddelat sig åt mitt verldsliga sinne. Dess olycksaliga lycka skall upphöra med mitt lif; men dess högre natur skall frälsas med mig, när anden segrande genomskimrar mitt väsende. Är det en dröm eller en fantasi? Nej, den föreställningen har mången gång styrkt och upplyft mig under kampen mot den olycka, som jag skall lära att betrakta som vilkoret för hvad som är högre än all lycka. Det har knappast funnits någon menniska, som haft en innerligare längtan efter kärlek än jag, ehuru jag nu först kommit till fullt medvetande derom, men det har varit mitt öde att ingen kunnat se mig utan afsky. Huru djupt detta smärtat mig kan icke den begripa, som Gnd förlänat en mensklig gestalt. Dock vill jag tacka och prisa min skapare i all evighet för min odödliga själ, huru förfärligt än vilkoret för dess tillvaro har varit. Kunde min andeliga natur blott vinna kärlek af en enda själ, skulle jag skiljas härifrån lycklig i det fasta hoppet att få en gång med mitt hela väsende sluta mig till en sådan älskad och älskande själ — utan att stötas tillbaka och förtvifla om möjligheten att bliälskad blott för andens och hjertats skull. — O4, utropade den unga flickan, — det är ingen omöjlighet! — ni må se ut hur som helst — ni må vara ett vidunder af fulhet — jag älskar er dock. Knappt hade hon uttalat dessa ord, förrän gardinen drogs undan. Dagsljuset föll på Guillielmos