Göteborgsposten – 16 mars 1859, sida 1

na, Men när vi kasta blicken på vårt eget land få vi det säkraste begreppet om sakernas läge. Finns det då ingen gräns för dessa skatteutskrifningar? Skola dessa utpressningar aldrig upphöra? Tjugetre millioner bortslösades förlidet år på krigsrustningar, och ännu ljuder alltjemt ropet: Bevilja! Stats män och generaler påstå att vi ej äro säkra för anfall. Periodiskt återkommande fruktan för krig förödmjukar oss inför utlandet och nedsätter oss i våra egna ögon. Vär premierminister säger oss, att ingen minskning i utskylder kan komma i fråga och att vi kunna prisa oss lyckliga, om ej nya påläggas. Beständigt är det fråga om att värfva soldater, bemanna flottan, gjuta kanoner och bygga eldfasta skepp. Man frestas nästan att tro, att ett verkligt krig icke skulle öka Europas skattebördor. Om tvenne af de stora kontinentala, despotiska makterna drabbäde tillsammans och dödade för hvarandra tusentals menniskor och bortsköto så och så många hundrade tons krut, så blefvo de enskiltas lidanden och olyckor större och utgifterna för året växte något, men om följden blefve att de stående armåerna på begge sidor under de nästkommande tjuge åren minskades, skulle verlden vinna derpå. Frankrike och Osterrike ha nu tillsammans omkring en million soldater under vapen; det tyska förbundet, inberäknadt Preussen, jemte Holland, Belgien, Spanien och Neapel samt de öfriga mindre staterna ha armåer, som utgöra en annan million, och de nordliga makterna prestera en tredje. Det är icke nog att dessa tre millioner män lefva i overksamhet, utan de äro äfven en beständig källa till olyckor för verlden genom det misstroende och den osäkerhet de förorsaka. Och när vi besinna att hvarje gnista af frihet utsläckes genom dessa ofantliga härmassor, kunna vi ej annat än lifligt önska en förändring till det bättre i detta hänseende. För närvarande afgöres Europas öde för många år af en enda mans vilja, och är således beroende af hans själseller kroppstillstånd eller hans lynne under ett visst ögonblick. Och detta måste bli förhållandet, så länge stora stående armåer döfva den allmänna meningens röst och lägga mensklighetens öde i en enda furstes eller hofmans händer.