Göteborgsposten – 16 mars 1859, sida 1

— RNE —— till ro under en eller annan regeringsform, som kunde tillfredsställa dem, och att de, när de sågo att ingen stat i Europa ämnade blanda sig i deras inre angelägenheter, skulle förminska de rustningar, som bedrifvits under den siste konungens söner i en dittils oerhörd skala. Valet af en Bonaparte till president störde icke dessa drömmar, och då verlden inbjöds att besöka expositionen af år 1851, ansägs det som ett tecken att en ny tid, en fredsperiod hade börjat. Men hvilken bild af de menskliga förhoppningarnas tomhet se vi icke, om vi jemföra verkligheten i dag med den tidens förväntningar? I detta ögonblick är Europas kontinent ett enda stort läger. Medan vi skrifva detta har man kanske redan beslutat att färga Europa med blod. Österrikiska och piemontesiska förposter stå på hvar sin sida om en smal flod och iakttaga hvarandras rörelser. I Frankrike arbetas natt och dag i arsenaler och kanongjuterier, hästar uppköpas, kläder och skor förfärdigas med största skyndsamhet, och tusentals soldater, fullt ekiperade för fältlifvet, afvakta order för inskeppning i de algieriska hamnarne. På den andra sidan står Österrike, täflande med sin motståndare i hårdnackad krigslystnad, oaktadt det har dåliga finanser och är föremål för ett bittert hat samt har bakom sig den värste af af alla fiender — en förskjuten vän. Det sänder redan ofantliga härmassor till de af Frankrike hotade punkterna. Positioner är utsedda, fästningar byggda eller reparerade, befästade punkter förstärkta, och en militärisk organisation af första ordningen har uppbjudit alla medel för att försvara en högt värderad provins. Om dessa tvenne stormakter kan man säga — ehuru skulden i närvarande fall är helt och hållet på kejsar Napoleons sida — att de begge i lika hög grad föranledas genom sina traditioner och sitt regeringssystem att låta vapnen afgöra den stora frågan. Österrikes envishet har verkligen något motsvarande i kejsar Napoleons karakter, och det skulle säkerligen bli.ett mödosamt arbete, att förmå dessa begge motståndare att uppgöra saken i godo. När vi betrakta Europas nuvarande ställning kunna vi ej förbigå de makter, hvilkas afsigt eller åtminstone önskan det är att iakttaga neutralitet. Ehuru Preussen och Tyska förbundet äro i hög grad förbittrade på Frankrike, skola de dock sannolikt ej börja krig för att försvara Österrikes rätt att besätta legationerna. Likväl betrakta Preussen, Hannover, Bäjern, Sachsen och Wiurtemberg kriget som en sannolik eventualitet för sig. Deras armeer äro ställda på krigsfot, departementscheferna rådslå med hvarandra, hästutförsel är förbjuden, patriotiska tal hållas i kamrarna och konskriptionen är större än någonsin. Det är icke så lätt att komma underfund med hvad som föregår i czarens tysta rike, men ryktesvis förspörjas truppcentralisationer i Pohlen och vi ha anledning att tro, att äfven detta land får vidkännas de med den beväpnade freden förbundna skattebördorRR ——————— —LLL— ARA ÄÄ