Göteborgsposten – 9 mars 1859, sida 1

vanskaplig och mycket ful, men efter en underkur vid en helig källa — som han påstod — ansågs han som den vackraste och mest välväxte karl i verlden; och hvarje qvinna, som såg honom fick erfara huru oemotståndlig han var. Man mumlade allehanda om hans förbund med afgrundsfursten. Han omkom vid en jordbäfning och sjönk plötsligt genom ett flammande svalg ner i jorden — men vid hög ålder, och hans ätt blomstrade sedan under århundraden. I det adertonde århundradet hade familjen bortlagt den äregirighet, som blott tillfredsställes genom krigets faror och mödor, under det att den på diplomatisk väg hade vunnit tillträde till de största statsembeten och hedersposter vid flera af Europas hof. Familjens hufvudman drog alltid omsorg för att ett väl träffadt porträtt af hvarje son i slägten blef förvaradt i familjegalleriet. Bland dessa adelsmän förekom i hvarenda generation ett litet dverglikt missfoster med ett oformligt stort hufvud och esomoftast med det afskyvärdaste uttryck af djuriskhet, slöhet och uppblåst, inbilsk dumhet. Detta var dock icke förhållandet med den siste i denna rad af porträtter, ty ehuru han hade ett högst vanskapligt yttre, hade dock hans blick något synnerligt intagande, när man betraktade ögonen utan att gifva akt på anletsdragen. Denne familjens siste yngre son lefde år 1804 i Paris. Detta förmenta offer för slägtens yttre lycka, blef i likhet med alla sina föregångare vid sin födelse helsadt med jubel af familjen. Han erhöll den bästa vård och bildning. Han uppfostrades som en prins och undervisades på det omsorgsfullaste i de vetenskaper och konster, hvarför han hade lust och anlag. Hans själsgåfvor voro ingalunda att förakta, och härigenom skilde han sig från alla de föregående vanskapliga medlemmarna af denna slägt, hvilka hade