Göteborgsposten – 9 mars 1859, sida 1

bland sina landsmän, ) och sedermera banade de sig, likt ständigt växande laviner, väg till alla samhällets regioner och krossade de sekelsgamla fördomar, som ställde sig i vägen för dem. Sjelfva regeringarna, som i början betraktade dem misstänksamt, dela dem nu, ty äfven de kunna ej motstå tidsandans mäktiga ström. Men just denna stora betydelse, som den skandinaviska idten vunnit, har på sednare tider väckt oro hos vännerna af status quo, hvilka i början betraktade dem med ett visst fornämt förakt. De se med bekymmer detta de beslägtade folkens närmande till hvarandra och sucka: så var det ej i fars och farfars tid. De bemöda sig af alla krafter att åstadkomma en reaktion i det allmänna tänkesättet till den gamla fientlighetens förmån. Det var dylika beställsamma personer, som ville göra firandet utaf den tvåhundraåriga årsdagen af Carl X Gustafs misslyckade stormning af Köpenhamn till en antiskandinavisk demonstration. Det är allmänt bekant att dessa sträfvanden gjorde ett lika ömkligt som förtjent fiasco, och att denna fest icke egde den ringaste anstrykning af någon fientlighet mot Sverge — ja, att icke ens någon artificiell antiskandinavism hade kunnat åstadkommas hos dessa lavere Klasser som man så gerna vill frånkänna alla sjelfständiga åsigter. Afven här i Sverge ha antiskandinaverna börjat framträda på ett sätt, som tydligt afser att åter framkalla den gamla söndringen mellan brödrafolken. Vi vilja i det följande litet närmare undersöka de grundar, hvarpå de stöda sina åsigter. i x) Tegner, Geijer och Agardh äro att anse som de första skandinaverna.