Göteborgsposten – 9 mars 1859, sida 1

rt tt RRER————— en tanke, var det också i sjelfva verket, — men en tanke icke alstrad åf högsint patriotism och nationella sympatier utan af denna obegränsadt sjelfviska despotism, hvars valspråk är: konungarna äro ej till för folkens skull utan folken för konungarnas. Om något är i stånd att bilda en oöfverstiglig skiljemuremellan tvenne folk, så är det just en sådan påtvungen yttre förening, som gör det ena folket till det andras slafvar. Länge lefde de danska fogdarnas förtryck i den svenska allmogens minne. Hvarje danskarnas försök att bibehålla sitt orättmätiga välde öfver Sverge gjorde dem förhatligare WYerstädes, och svenskarna försummade å sin sida intet tillfälle till hämd. Småningom uppkom ett slags vendetta mellan dessa grenar af den skandinaviska folkfamiljen. Hvarje ädelsinnad och rättänkande svensk var danskarnas afsvurne fiende. Den tidens ifrigaste skandinaver voro Sverges sämste medborgare. Herrsklystna och giriga prelater intrigerade till de danska konungarnas förmån, för att stärka sitt inflytande och slå under sig nya rikedomar under de inhemska oroligheterna och monarkens frånvaro. Likaledes räknade unionen många anhängare bland de oroliga och sjelfrådiga adelsmän, hvars äregiriga planer skulle korsats af en inhemsk konung, och ibland dem, som vore uppenbara rofriddare och folkförtryckare. Dessa voro det danska partiets ledare; de underordnade utgjordes nästan uteslutande af äfventyrare, som funno sin uträkning i att fiska i grumligt vatten. Efter det stockholmska blodbadet ö vergåfvo äfven de flesta af dessa Danmarks sak. Intet var naturligare än att det nationalhat, som närdes af sådana förhållanden, skulle bli lika djupt som långvarigt. Sedan dess behöfde en svensk konung mindre än någonsin förut befara bristande stridslust hos sina undersåter, när det var fråga om ett krig mot Danmark. Och de begge brödrafolken stridde århundraden igenom mot hvarandra af hjertans lust, och slöto då och då fred liksom blott för att under hvilan hemta krafter till en ny kamp. Men medan de stridde, var det en, som satt och såg på och gladde sig i sitt hjerta åt dessa ändamålslösa och förlamande krig. Det var den mäktige grannen i öster. Han visste att hans styrka och vilkoret för hans framgång lågo i de nordiska folkens inbördes strider. När tillfället syntes honom gynnande, blandade han sig sjelf deri och slöt förbund med Danmark för att plundra det utmattade Sverge på dess östersjöländer, som så länge lekt honom i hågen. Men det gick Danmark som den fabelns dverg, hvilken hade en jätte till stridskamrat och aldrig efter vunnen seger erhöll någon del af bytet men väl sår och blånader i öfverflöd. Det erfordrades dock århundraden innan nationalhatets glöd kunde hinna slockna i brödrafolkens bröst, och hvad de skandinaviska sympatierna angå, så äro de ännu ganska unga. I Sverge uppkommo de först hos några män, som stodo högst i vetande och snille — LA — z—— —— ———