Göteborgsposten – 2 mars 1859, sida 1

Då värdet deraf uppgick till en betydlig summa, utsattes ett pris at ett hundrade guinter åt den erson, som kunde gifva någon upplysning derom. Jag gick lugnt hemåt, sedan jag gifvit en boktryckare fullmakt, att öfverallt anslå detta tillkännagifvande. Klockan var ungefär tio på aftonen. Utkommen på gatan, mötte jag en högväxt man, som hastade förbi mig med näsduken för ansigtet. Jag fäste icke någon vidare uppmärksamhet härvid, då luften var skarp, utan fortsatte lugnt min väg, ända till dess jag kom på Leicestergatan, då jag hörde någon springa efter mig. Jag vände vig hastigt om och erhöll i samma ögonblick ett dolkeller knifstygn i venstra axeln. Det tillfogades mig af den obekante mannen, hvilken nyss mött mig, och hans afsigt hade säkerligen varit att träffa mitt hufvud, men nu då hans försök såtillvida misslyckats, bortsprang han så fort han förmådde. Den smärta som stygnet förorsakade mig var så häftig, att jag nära nog förlorat all sans, och var således helt och hållet ur stånd att kunna förfölja min angripare. Jag gick in till en apothekare som förband såret och försäkrade mig att det snart skulle vara läkt; derefter fortsatte jag min väg hemåt, men nämnde icke ett ord om detta uppträde för min hustru, för att icke onödigtvis förskräcka henne. Hvad som emellertid förargade mig mest, var att jag ej kunnat påminna mig ett enda drag hos den obekante, för att inpregla i mitt minne. Jag kunde icke erinra mig något mera, än hans resliga figur och hans raska gång; men hvad var detta för kännetecken! Trenne dagar derefter gick jag sent på aftonen åter öfver Leicestergatan. Det blåste hårdt och snön nedföll i stora flingor. Denna gång beslöt jag likväl att vara på min Vakt. Jag bemärkte i det mörker som rådde omkring mig intet annat än skuggan af en menniska insvept uti en kappa, som stod helt orör