Göteborgsposten – 2 mars 1859, sida 1

Efter Pii återkomst till sin genom franska vapen eröfrade hufvudstad har det varit Antonelli, som enväldigt beherrskat Kyrkostaten. Hans politik har gått ut på att lägga all makten i presterskapets händer och återföra den tingens ordning, som rådde under Gregorius XVI. Romarna, som, anspelande på hans kardinaldrägt, kallä honom den röde påfven, hata honom djupt, ty de veta att Kristi Ståthållare är blott ett redskap i hans hand. Hans styrelse har bragt eländet i Kyrkostaten till en förut okänd höjd. Förstörda finanser, handelns och nationalvälståndets aftynande, okunnighetens öfverhandtagande bland befolkningen, det fortfarande belägringstillståndet och det allmänna missnöjet äro följder af denna regering, för hvilka Europa ej kan blunda. Påfvens verldsliga makt måste störtas den dag Frankrike och Österrike draga sina trupper ur Kyrkostaten. Men skall hans andliga makt öfverlefva hans verldsliga? Sannolikt skola åtskilliga regeringar, som se i den ett absolutismens fastaste stöd göra allt för att uppehålla den. Men säkert är att den efter ett sådant slag ej mera kan bli hvad den ditintills varit. Ty när den ofelbare förjagas af dessa undersåter, som så länge suckat under ett förtryck, jemförligt med de österländska despoternas, skola de katolska nationerna ej längre kunna dölja för sig sjelfva att de dårats af en ofantlig humbug, då de sett en jordnadsvärd teokrati i den romerska hierarien.