Göteborgsposten – 2 mars 1859, sida 1

AO rr rr RRR——A lif af själsförlamande sysslolöshet och njutning, under det den obildade, en lekboll i några måhända icke mycket upplystare munkars händer, framlefver sina dagar i ett tillstånd af andligt och materiellt elände, som man. snarare skulle ansett möjligt för en af Eldslandets infödingar än för en innebyggare i det sköna Italien, konsternas och vetenska-: pernas moder. Oaktadt hvar trettonde individ af den manliga befolkningen i staden Rom är andlig, torde dock ingenstädes inom kristenheten en djupare okunnighet i de kristna lärorna vara rådande. Munkarna framställa Gud som ett slags konstitutionell regent, beroende af sina rådgifvare helgonen, hvars inflytelserika bistånd hvarje god katolik bör försäkra sig om, så vidt han vill undgå helvetseld och skärseld, genom gåfvor till kyrkor och kloster, böner, fastor etc. I spetsen för denna himmelska minister står Som konseljpresident — Jungfru Maria. För att vinna hennes ,, bono officia måste man utstyra hennes bilder i kyrkorna och vid korsvägarna med så dyrbara grannlåter som möjligt, eller låta stora qvantiteter vaxljus brinna till hennes ära. Munkarna tillhandahålla sina skriftebarn halft romantiska, halft puerilä legender, under det att italienska bibelöfversättningar äro strängt förbjudna af den påfliga styrelsen, som inser hvilket ljus de skulle kasta öfver denna karrikatyr af Kristi religion. Och en sådan kyrka vågar kalla sig den allena saliggörande! Endast en revolution tyckes kunna åstadkomma en genomgripande förändring i dessa förhållanden. Ty man kan säga med ännu större skäl om påfven än om ryska czaren att han aldrig dör, emedan vid en påfves bortgång det påfliga systemet fortlefver i hans efterträdare. Konklaverna äro alltjemt lifvade af samma anda och veta nog hvad de göra, när de antingen rosta på en person, som är fullkomligt genomträngd af ultrakatolska och hierarkiska åsigter, eller på en beskedlig stackare, som blott skall bli det lefvande uttrycket af deras vilja. Derföre är det möjligare att anträffa en konung, som icke är rojalist, än en påfve, som icke är papistiskt sinnad. Detta sednare kunde endast inträffa i fall de höglärda och visa kyrkofurstarna råkat misstaga sig på den person de hedrat med sitt förtroende. Detta tycktes verkligen ha varit förhållandet vid Mastai Ferettis val, och säkert är att denne påfve under sina första regeringsår vållade deras eminenser många bekymmer genom sina bemödanden att afhjelpa de mest skriande missförhållanden inom Kyrkostaten. Men det heliga kollegiet visste råd mot denna opåräknade reformifver. Kardinal Antonelli lyckades återföra Hans Helighet från dess liberala förvillelser, sedan han till en början låtsat sig dela dem och sålunda tillvunnit sig såväl sin suveräns som det romerska folkets förtroende. Då detta efter februarirevolutionen i Paris, började taga frihetens sak sjelf om händer, begagnade han sig skickligt deraf för att skrämma den svage Pius för revolutionen. Det var på hans tillstyrkan, som påfven flydde till Gaöta.