Göteborgsposten – 23 februari 1859, sida 1

derföre låtom oss dricka hans skål! Hans namn är oss visserligen obekant, men minnet af hans goda gerning skall aldrig utplånas ur vårt sinne. Derpå satte hela familjen sig till bords, och man kan tänka sig huru väl maten smakade dem, ty de hade aldrig förr ätit så läckert. En liten stund efter det de börjat sin måltid slog klockan i det närgränsande klostret två. Wolfgang sprang upp från sin plats. — Hvarthän skall du så? frågade modren. — Jag vill sätta mig att spela och komponera på det att vår okände beskyddare må visa sig för oss. Han drog fram en stol till pianot, lade sig på knä på densamma, ty han var så liten att han eljest ej räckte upp till tangenterna, och började att spela. Först skalor, med en kraft och en precision, som var beundransvärd för ett så litet och svagt barn; sedan öfvergick han till ackorder, och slutligen improviserade han ett thema, så enkelt och dock så uttrycksfullt, att kapellmästaren och hans maka sutto stumma af försåning. Då han nu lemnade fritt rum åt sina barnsliga fantåsier, flögo hans små fingrar öfver tangenterna med en mästares färdighet. Den gamle kapellmästaren var rörd ända till tårar, och i deras beundran glömde de både måltiden och fremlingen som gifvit dem densamma. Kom i min famn mitt älskade barn! utropade hans fader, med Guds, den heliga jungfruns och den helige Nepomuks hjelp kommer du att blifva en skicklig pianist, en berömd kompositör och en stor man. Men hvem skall hjelpa dig fram i verlden, hvem skall höja dig utur det mörker, hvaruti min fattigdom försatt dig, hvem skall vaka öfver dig här i verlden? — Det vill jag göra! svarade en röst. Då Wolfgang hörde dessa ord, sprang han fram till fremlingen, hvilken nu inträdde, fattade hans hand, kysste den och utropade Se, detta är den helige Nepomuks sän