Göteborgsposten – 23 februari 1859, sida 1

— —— oo POE alla despotismens offer kunde ej annat än väcka känslor i det angränsande LombardietVenedig, som voro mindre angenäma för den kejserligt-kungliga regeringen. Denna sökte på diplomatisk väg undanrödja dessa obehag, i det den anhöll om vissa modifikationer i det sardiniska regeringssystemet; men Victor Emanuel, som icke ville låta någon betaga sig rättigheten att göra sitt folk lyckligt, afslog dessa fordringar, och Österrike fick åtnöja sig med det inflytande det utöfvade öfver de öfriga italienska styrelserna. Så har Victor Emanuel handlat, och derigenom har han gjort sitt namn älskadt i hela Italien. På honom rigbta alla sanna frihetsvänner i detta land sina blickar. Ile faciet! Men bakom honom står en man, som är i ännu högre grad än han förtjent af italienarnas beundran och tacksamhet. Detta är Victor Emanuels och Sardiniens goda engel, premierministern, grefve Camillo Cavour. Denne man, en rik spannmålshandlandes son, studerade i sin ungdom ifrigt nationalekonomi. Han var en af det nationella sällskapet Agrarias stiftare och utgaf den konstitutionella tidningen Risorgimento tillsammans med den bekante grefve Balbo. Sedan Sardinien erhållit sin konstitution, blef han vald till deputerad, men kunde ej göra sina moderat-liberala åsigter gällande bland det i kammaren herskande radikala partiet. , Men när han, efter det olyckliga kriget mot Österrike, blifvit invald i den nya kammaren, förvärfvade han sig genom sina talanger ett sådant inflytande, att den nye premierministern dAzeglio gjorde honom till handelsoch finansminister. Nu blef hans uppgift, att icke blott ordna de genom det olyckliga kriget förstörda finanserna, utan ätven att anskaffa de medel, som erfordrades för pånyttfödandet af en stat, som på en hel mansålder icke gjort några politiska eller ekonomiska framsteg. Han reformerade tull-lagstiftningen i liberal anda; han slöt handelsfördrag med Österrike, England, Frankrike m. fl. länder; han försåg Sardinien med jernvägar och framkallade härigenom en stor liflighet i handeln. Man har klandrat Cavour för de dryga utgifter, hvarmed han för dessa ändamål betungade staten, men man har icke besinnat den välsignelse, som det tillväxande nationalvälståndet medför åt kommande tidsåldrar. Sedan år 1852 har Cavour varit konseljpresident samt innehafvare af finansportföljen. Understödd af kammarens majoritet (den liberala centern) har han lyckats göra sin konungs ädla och upplysta åsigter gällande i hvarje vigtigare fråga. Icke ens den helige fadrens hotelser att rigta den fordom så fruktansvärda bannstrålen mot honom och hans konung har kunnat förlama hans verksamhet. Cavour har aldrig dolt att Italiens frihet och oberoende är det högsta målet för hans sträfvanden, och 1 afsigt att vinna Frankrike och England derför, förmådde han konungen och kamrarna till deltagandet i vestmakternas förbund mot Ryssland. Efter orientaliska krigets slut sökte han forsona sig med Ryssland och öfverlemnade i detta ändamål hamnen Vil