Göteborgsposten – 23 februari 1859, sida 1

lafranca åt detsamma. På deh parisiska kongressen sökte han göra stormakterna till domare i Italiens sak och anklagade öppet det österrikiska och det påfliga herraväldet såsom de förnämsta orsakerna till den sköna halföns olyckliga tillstånd. Stormakterna förklarade sig inkompetenta att döma deruti, men de italienska frihetsvännerna skyndade att visa Cävour sin entusiastiska tacksamhet genom subskriberandet af betydliga summor för den sardiniska fästningen Alessandrias iståndsättande. Med beundransvärd kraft och klokhet har sardiniska regeringen uppträdt mot Mazzini och hans anhängare, dessa jesuitiska republikaner, för hvilka ingenting annat är heligt än den afart af politisk frihet de predika. De se också i Victor Emänuel och Cavour sina fruktansvärdaste fiender. Ty deras läror, som förfäkta det politiska lönnmordets berättigande, kunna möjligen finna anklang der ett olidligt förtryck bragt folket till förtviflan, men icke der man lärt känna den sanna frihetens rika välsignelser. Derföre minskas dagligen antalet af dessa italienska ,,exaltados, som ansågo frihet och konungamakt oförenliga, och ständigt växer deras antal, hvilka anse Italiens räddning säkrast befrämjas genom utbredandet af Victor Emanuels välde. Och om dessa deras förhoppningar komma att förverkligas, skall det erkännas att denne konungs sätt att göra eröfringar äger stort företräde framför hans förfäders. Ty det är genom att göra sitt eget folk lyckligt, som han kommer att utvidga sin makt. Lyckligt det land, som äger en konung sådan som Victor Emanuel! säga italienarna. Och vi tillägga: lycklig den konung, som äger en minister sådan som Cavour!