Göteborgsposten – 19 februari 1859, sida 1

kade tvenne stora tårar. — Jag gråter derföre att du gråter, svarade Wolfgang, och utomdess för det att jag endast har ett stycke bröd att äta! — Stackars broder, sade Frederike och kysste bort tårarne från hans kinder, måtte du aldrig få värre sorg att gråta öfver. Men hvarför äter du icke af ditt bröd? — Jag är icke hungrig! Den lilla flickan satte sig vid brodrens sida, strök sakta tillbaka håret från hans panna och sade: Jag skulle kunna tala om för dig, hvad jag denna morgon tänkt på, om jag icke fruktade för, att du är för liten att redan höra talas om, eller kunna förstå sådana saker. — För liten! utropade Wolfgang! jag är lika stor som du. — Ja, men du är yngre än jag, svarade den lilla flickan, ty du är född den 27 Januari 1756, och jag den 30 Januari 1754, således är du tvenne år yngre; men låtom oss icke längre kifvas om hvem som är störst, utan heldre tänka på huru vi skola kunna hjelpa våra stackars föräldrar. — Hvad tänker du på, hvad skulle vi väl kunna göra dertill? sade gossen. — Låtom oss bedja till Gud, kanhända ingifver han oss någon lycklig tanke. — Wolfgang knäföll och knäppte tillsamman sina små händer. Syster, sade han, skola vi icke äfven bedja till vår skyddspatron den helige S:t Nepomuk ? — Jo, svarade Frederike, det kan aldrig skada. De båda barnen voro med sådan andakt inbegripna i sin bön, att de ej bemärkte huru en äldre man med ett ädelt förnämt utseende sakta mnalkades dem, men blef stående på något afstånd. — Nu är vår andakt slutad, sade Frederike. — Och vi äro bönhörda, svarade Wolfgang och steg upp. — Redan! utropade systern. — Ja, jag tänkte öfver något medan u bad, svarade han. — Då måste den helige Nepomuk hafva tillhviskat dig det, anmärkte flickan. — Jag vet ej huruvida det var S:t Nepomuk eller