Göteborgsposten – 16 februari 1859, sida 1

adelsdiplomer besticka dem, hvars hjertan äro stålsatta mot det alltför ofta förekommande hederslegionskorsets lockelser. Den franska pressen, med hvilken Ludvig Napoleon var så belåten, då Ludvig Filips regeringssystem utgjorde dess skottafla, framlefver nu under ett nästan oerhördt förtryck ett ömkligt skugglif. Ty kejsaren hoppas att franska folket skall inbilla sig att allt står väl till, så länge ingen får öppet påstå motsatsen. Resande påstå att den hemliga, parisiska polisens verksamhet erinrar om sbirrernas grasserande under den venetianska ohgarkiens gyllene dagar. Hvad visar allt detta? Har någon genomgripande förändring försiggått inom denne man, som för icke så lång tid sedan agerade frihetens vandrande riddare. Nej, det är blott tiden, som förändrats; han sjelf är alltid densamme — en slaf af sina egna intressen. Likt kameleonten förändrar han sig blott till det yttre. Han söker så godt han det förstår att bibehålla den plats han, tack vare gynnsamma tidsförhållanden, ly ckats bemäktiga sig, och alla hans handlingar afse detta ändamål. Han är popularitetsjägare så mycket som en despot kan vara det. Vintren 1855—1856, då stor spannmålsbrist herrskade i Frankrike, utdelade han af allmänna medel stora summor bland de parisiska bagarna, på det att dessa skulle blifva i stånd att tillhandahålla sina kunder bröd till billigt pris, under det att intet gjordes för att hindra nöden bland befolkningen i departementerna. Ty han kände mycket väl att denna är lättstyrdare och mindre benägen för emöter än hufvudstadens innevånare. Likt de gamla Mediceerna har han sökt att genom materiella reformer komma folket att glömma frihetens förlust. Man har berättat att Brigham Young qväfde ett gryende missnöje hos ,de sista dagarnas heliga genom att låta dem börja att uppföra en ofantlig byggnad; vi erinra oss ej rätt om det var ett motstycke till den kinesiska muren eller ett nytt Babelstorn. Nog af, när de .heliga hunnit åter bli spaka, fick den påbegynta byggnaden falla i ruiner. Mormonprofetens system skiljer sig i sjelfva verket föga från Napoleons. Men när hans kejserliga majestät märker på vissa omisskänneliga symptomer att Frankrike börjar ledsna vid sitt nesliga slafveri, då ser han sig om efter en mäktigare afledare för missnöjet. Orientaliska frågan kom honom förträffligt tillpass för några år sedan. Då intogs han af en innerlig ömhet för ,,den sjuke mannen och en ädel förbittring mot Ryssland, som redan spekulerade på arfvet efter densamme. Nu är en ny afledare för ett tiodubbelt så starkt missnöje af nöden. Nu karesserar han detta samma Ryssland, och, hvad som låter ännu besynnerligare, nu lågar han af de mest brinnande sympatier för Italiens frihet och sjelfständighet. Han ingår den innerligaste förbindelse med den frisinnade konungen af Sardinien och fordrar tidsenliga reformer i Neapel och LombardietVenedig. Det tycks nästan, som han icke fördroge något annat tyranni än sitt eget. Och hvar