Göteborgsposten – 16 februari 1859, sida 1

Och han steg sjelf ner i klyftan, i det han stötte kirurgen tillbaka. Alla stodo tysta och öfverraskade, ty de trodde att fransmannen yrade. Då stack plötsligt Koineffs tjenare, som på Pourvus tillsägelse undanröjde stenarna, upp sin ofantliga hand, i hvilken ett dyrbart diadem glänste. — Min mors brudsmycke! stammade Trubkoi. Tårarna strömmade ur hans ögon och han tryckte det till sina läppar. Pourvu steg långsamt upp ur klyftan, hvarur tjenarens smutsiga hand upplyfte det ena praktfulla smycket efter det andra. ma — Ryssen räckte krigsfången handen. Ännu kan jag icke fatta huru detta tillgått, herr löjtnant, sade an, men jag erkänner, att ni är min goda engel. Nevadommy och hans dotter äro fria, endast med det vilkoret att deras förre herre får ombesörja brudens hemgift. Vid hafskusten icke långt från Narbonne ligger en praktfull villa, omgifven af grönskande skogar och med vinrankor beklädda berg. Der har redan ett år löjtnant Pourvu bott med sin lilla förtjusande lifegna; och för några veckor sedan var grefve Trubkoi der och stod fadder till den fordne krigsfångens förste son, jemte bankir Nevadommy, som vistas hos sina barn. Vid detta tilifälle erforo de lyckliga föräldrarna att han var en af de adelsmän, som efterkommit kejsar Alexanders önskan och skänkt sina lifegna friheten.