Göteborgsposten – 16 februari 1859, sida 1

ert sista ord! Vill ni vinna min tacksamhet eller skola vi afgöra saken genom pistolkulor? — Grefvens hittills så vänliga ansigte mulnade. Kapten Trubkoi, utropade han, har icke lust att foga sig efter en krigsfånges öfvermod. Flickan blir lifegen, om jag också faller för er kula. — Då afvaktar jag er sekundant, min herre! svarade Pourvu. Han steg upp och lemnade sällskapet. Tre dagar derefter redo kapten Koineff och Pourvu, åtföljda af en tjenare, ut genom Smolensks norra port bort mot Vely. Duellen skulle försiggå i ett stenbrott tre verst från Smolensk; och då ryttarne nalkades detsamma, varseblefvo de motståndarens vagn vid en kulle, hvarpå tre ofantliga höga träd växte. Efter de vanliga helsningarna fattade man pistolerna. — Ställ dig på kullen och se bortåt Poriedsche, så att ingen kommer derifrån och öfverraskar 0ss, befallte kapten Trubkoi sin tjenare. . — Poriedsche! upprepade fransmannen. Han stirrade på kullen, i det han tycktes eftersinna något, och bleknade. — Afståndet är utstakadt! ljöd skiljedomarens röst. Båda motståndarne intogo sina platser. — Attention! Avancez! Skotten brunno af. Pourvu släppte sin pistol, och en mörk blodström vittnade att hans arm var sårad. Han skyndade bort till Trubkoi. — Herr kapten! utropade han, vill ni öfverlemna familjen Nevadommy åt mig om jag återskaffar er den bortröfvade familjeskatten. — Ja, det vill jag visst, sade ryssen leende, ty den var värd en million rubel. — För fyrtitre år sedan, blef den nedsänkt i den der långa smala klippremnan, ropade den sårade darrande af glädje och hopp. Den måste ligga här under dessa nedvältrade klippstycken.