Göteborgsposten – 16 februari 1859, sida 1

sig det ständigt växande partiet, som missräknat sig på ,medborgare-konungen och knotade öfver hans dynastiska och skuggrädda politik. Han lyckades också att slå blå dunster i ögonen på åtskilliga frihetsvänner; och detta ingaf honom den förmätna tanken att han ägde ett mäktigt parti inom sjelfva Frankrike. Nu började han att på allvar spekulera på kejsarekronan. Men ,,den väntan blef det unga blod till slut för lång, och snart visade de narraktiga revolutionsförsöken i Strassburg och Boulogne, hvad herr Bonaparte förde i skölden. Vi ha kallat honom en konjunkturernas man — var han det redan då? Utan tvifvel, fast han vid dessa tillfallen missräknade sig på dem. Vissa oppositionstidningars hotande språk hade förledt honom till tron att Frankrike var färdigt att kasta sig i hans armar. Ludvig Filips sednaste regeringsårs machiavellistiska politik och den paniska rädslan för terrorismens röda spöke, som grep detta land efter februarirevolutionen, måste dock ha föregått, innan det kunde tvingas till ett så förtvifladt beslut. Sakerna fingo denna oväntade utveckling, som verldsstyrelsen utstakat. Tack vare tvenne högvälborna svenskars biträde, smög sig den landsförviste orostiftaren medelst ett falskt pass in i det af en fruktansvärd revolution skakade landet — och denna gång misstog han sig icke på konjunkturerna. Han blef president och kejsare i sinom tid. Talrika rökverk tändas nu för denne man, som några år dessförinnan genom sina donquixottiska attentater gjort sig till föremål för det parisiska åtlöjet. Upprepanden af de allmänt kända medel, hvarigenom han satte sig i besittning af thrönen, skola ej fylla våra spalter. De parisiska arbetarna vann han genom ett låtsadt hyllande af deras socialistiska åsigter, ,ordningens vänner genom att lyfta en flik af manteln och låta dem se hvem han verkligen var, och de liberala genom en mängd löften, som han snart tycktes göra sig ett nöje af att bryta. Och de, som voro otillgängliga för alla förespeglingar, nåväl med dessa gjordes processen kort. Generaler, f.d. ministrar och andra framstående personligheter antyddes att se sig om efter boningsställen utom Frankrike, men vanligt småfolk såsom författare, konstnärer, köpmän och arbetare inskeppades hoptals på de kejserliga ångarna och fördes dit, der pepparen vexer, d. v. s. till Cayenne. Stor är i sanning olikheten mellan Ludvig Napoleon och Napoleon den tredje. De, som kände den förres religiösa åsigter, måste småle, när de se huru den sednare som en lydig och tillgifven son af den allena saliggörande kyrkan låter tillsluta de protestantiska skolorna i Frankrike och uppehåller det tidsvidriga presttyranniet i Rom genom franska bajonetter. Ludvig Napoleon förlöjligar i sina skrifter utdeländet af adelstitlar och råder ironiskt Ludvig Filips regering att för fortgångens skull adla hela franska nationen på en gång. Napoleon den tredje söker ständigt att genom mer eller mindre grannt klingande