Göteborgsposten – 12 februari 1859, sida 2

icke skall bära sig, och dylika spåmän finnas ju öfverallt. — Som ett litet bidrag till den fattigare klassens ställning hos oss, och huru olika man sörjer för dess trefnad här emot uti eder stad, kan jag omtalå följande: Jag ämnar nemligen flytta, och gick följaktligen omkring för att se mig ut en liten våning passande för en ungkarl och extraordinarie i posten. Kom jag så till ett stort hus på Ladugårdslandet, nybyggt i den vanliga, fyrkantiga cigarrlådsstilen som nu är på högsta modet i Stockholm. Huset var beläget nästan midt öfver en rännil, som från Tyskbagarbergen ledes ner öfver Gref Thuregatan, Norrmaimstorg och genom Berzelii park ut i Nybroviken, och hvilken rännil är särdeles bekant för sitt. mindre välluktande vatten, — med ett ord: ett upsaliensiskt stadsdike. Inne på det stora husets gård stod ett annat stort hus om tre våningars höjd, och inom detta bodde omkring fyratio eller femtio fattiga familjer, hvar och en uti ett rum utan kök (de fattiga hafva sällan någon mat att koka, tänker värden) och för hvarje af dessa rum utan kök få de uti årlig hyra betala 112 rdr rmt! Det är ju en rätt vacker affär för en husägare, eller huru? Och ändå får man nära på tacka den värden för att han byggt ett hus der en fattig fan kan få sig ett kyffe; ty nu för tiden bygger man i Stockholm endast för ståndspersoner, och arbetarebostäder låta oupphörligt vänta på sig. Ack, om ni dernere i Göteborg hade några centner kommunalanda att vara utaf med, så kan jag försäkra att en liten export hit frampå vårsidan icke skulle vara så illa! — Men hvad säger jag? för fan! det vore en dålig affär, ty den varan äger ingen efterfrågan här på platsen! Det skräpiga Geyerska huset skall stå qvar ännu i femton år, innan vi slippa den prydnaden, och på samma sätt är det med allt annat. Sedan ,,Kungsholms-saltets uppfinnare, den berömde professorn som finner ,,schmersyre i allting, nu också kommit att lägga sin näsa i blöt i Grundsborgsvattnet, så få vi väl draga vefyen efter en hygglig dricksvattensledning också, och nöja oss med det otäcka sjövattnet från trakten af Årsta holmar och Skanstull. Nå, vår valordningsfråga, den har nu rigtigt blifvit tillkrånglad med besked! Nu har också öfverståthållareembetet kommit med i affären och återremitterat frågan till magistraten, och nog blir den då i ordning till nästa riksdag. Men som jag i alla fall icke är valbär, så gör det mig ingenting — för att tänka och tala som en äkta pätriot af det urgamla slaget. Hvad tänker man i Göteborg om det rysligt tillämnade kriget? Hos oss uppe i Stockholm tänker man både hit och dit; de flesta tro att Napoleon icke har stort annat att gripa till i rappet, än ett sådant der radikalmedel. Man vet ju att det finnes personer som genom små dosers upprepade intagande slutligen vänja sig vid att äta gift som andra äta potatis . . . så är det också med den mannen. Han har så småningom vänjt sig vid allehanda onaturliga och artificiella tillstånd, och skyggar således icke tillbaka för något, allrahelst om det gäller att till på köpet tillfredsställa ärelystnaden. Värst är det med det arma Italien som får sitta emellan, .och, som ett annat tjenstehjon, icke byta om tillvaro, utan endast beherrskare. Men för att nu komma in på icke-politikens område, så vill jag på slutet orda något om theateraffärer, hvilka kanske kunna intressera er der nere i Göteborg. Kungliga theatern har satt på sig en puckel och försökt att med den slå an på publiken, men det ville icke lyckas rigtigt bra. Puckeln fick endast uppvisas trenne gånger; och efter den har man gifvit Målaren och modellerna med Måhuls förträffliga musik som ännu icke blifvit gammal. Hamlet lär skola gifvas om någon tid, och ett nytt svenskt original vid namn Marlborough och Jacobiterna af okänd — Har du ryktat hästarna och gjort seltyget