Göteborgsposten – 12 februari 1859, sida 2

vittnade om den omsorgsfullaste uppfostran. Den unge fransmannen märkte snart till sin förtjusning att han icke var likgiltig för Minka, ty hennes öga strålade gladt hvarje gång han inträdde i rummet, men tillika öfverraskades han af en viss ängslig skygghet, hvartill hans aktningsfulla och belefvade uppförande icke gaf någon anledning. Ofta när han satt vid pianot och ackompagnerade Minkas herrliga sång, glänste en hemlig tår i hennes öga, och när han en gång fattade mod och frågade efter hennes bekymmer, suckade hon djupt och bad krigsfången vemodigt leende att icke tala derom. Då tillstod löjtnanten sitt hjertas känslor för den älskliga ryska flickan, men hon blef dödsblek och svarade: Jag älskar äfven er, men får aldrig tillhöra er. Men upprepa aldrig denna bekännelse, ty då måste jag lemna Smolensk! Sorgsen och fördjupad i tankar på den älskade promenerade löjtnant Pourvu en afton på vallen, då han tilltalades af em rysk kapten, grefve Trubkoi, en mycket älskvärd man, men också en äkta gammalryss. Han var hans bordskamrat och serdeles artig mot krigsfångarna, emedan hans fader en gång hade åtnjutit ett lika välvilligt bemötande i Frankrike. Trubkoi fattade den unge officerens arm och bad om tillåtelse att få göra honom sällskap. Begge promenerade en liten stund, men då skymningen inbröt bad grefven fransmannen att dricka the hos sig med några vänner, som han väntade.: Pourvu samtyckte och snart voro de i kaptenens anspråkslösa bostad. När de öfriga gästerna anländt, förde värden dem ut i matsalen och ringde på tjenaren, och bankiren Minkas fader inträdde, ödmjukt bugande, i en bondes tarfliga drägt. — Är det du, Ivan? frågade grefven vänligt. — Efter er befallning, stränge herre, svarade bankiren i det han kysste Trubkois rocksnibb.