Göteborgsposten – 12 februari 1859, sida 2

Korrespondens. Stockholm den 8:de Febr. 1859. Herr redaktör! Det är slut med allt möjligt roligt nu för tiden, och jag har i dag idel ledsamma nyheter att omtala. Det finns hos oss för närvarande ingen vinter, verlden är uppoch nedvänd, ångbåtar och segelfartyg inkomma ör fulla maschiner och segel uti vår hamn, löfkojorna blomma på kalljord, syrenträden slå knopp och blåsipporna slå ut — med ett ord, det är helt och hållet den uppoch nedvända verlden. Till råga på eländet så var det icke kronprinsenregenten som fick priset i svenska akademien, utan en helt plebejsk magister, med det opoetiska namnet Eneroth, och således äro vi ifrån alla engelska, tyska och franska ofversättningar for den gången. Det var ändå ledsamt det der, vi skulle så gerna velat äga några illusioner i anseende till den nya regimen, vi skulle så gerna sett att den varit litet poetisk utaf sig, men förmodligen har den ingen serdeles åtrå efter att befinna sig uti poetiska omständigher. Också har den nu haft annat att tänka på en lång tid, nemligen stjernfallet, de nya statsråden, skogsstyrelsen, utländska politiken — och Ola Månson. Att våra stackars utarmade skogar fått sig en blomstrande ,,ros var verkligen icke för mycket, efter all den fallandesot som plågat dem i så många år, men att våra landshöfdingar fått sig en så obskur kamrat som den borgerlige hr Widmark, är något i hög grad törargligt för de från Noacks söner härstammande grefvarne och baronerna. Man bör dock kunna hoppas att regeringen försonar detta sitt ofrivilliga fel mot konvenansens lagar, genom att om någon tid sättå en hjelm eller stjerna eller klinga i ändan på den nye landshöfdingens namn, på det att han måtte blifva comme il faut. Det är emellertid väl att mannen till en början är stationerad uppe i Norrbotten, så att det höga herrskapet i de andra länen icke på allt för nära håll behöfva generas af sin oadlige vederlike, som dock, efter hvad det sägs, lärer gå utanpå ett och annat dussin af våra riksdagslandshöfdingar, huru kavata och junkerliga dessa än må vara. Jag måste åter, helt och hållet mot min vilja, återkomma till svenska akademiens sednaste stora högtid, vid hvilken man , var som packade sillar, för att begagna en beskedlig hökares uttryck, som af misstag kommit in uti trängseln. Svenska tidningen har nemligen kommit ut med det ryktet att genom en hög persons inträde på läktaren, det ljus som stod framför den snillrike Agardhs fåtölj, skulle hafva slocknat. Detta lärer så till vida vara ett misstag, att det ljus som släcktes icke lärer stått framför den aflidne Carlstads-biskopens, utan framför en ännu lefvande prelats plats, ehuru vid underrättelsen om det notabla dödsfallet, den beskedliga tidningen gaf saken denna form för att afvända åtskilliga andra funderingar. Att det är ifrån tronens grannskap som det dödande luftdraget kommit, är så mycket betänkligare för den tredje Gustafs stiftelse, och om från det hållet inga särdeles ljus tändas, så borde man väl åtminstone akta sig att släcka ut de som finnas. Troligen har egentligen intet ljus slocknat, utan är det med den historien som med den der bekanta hvita dufvan vid vår nuvarande regents födelse, — om hvilken hvita dufva hr Crusenstolpe i sin ,,Carl Johan och Svenskarne har en ganska pikant anekdot att berätta. — Vi lefva annars ett lugnt och fredligt lif i vår goda hufvudstad. Gasen lyser dåligt nog, och den nya matkokningsanstalten går bra, samt begagnas flitigt af den arbetande klassen. Spåmän finnas dock som tro att den nan eeem————-——