Göteborgsposten – 5 februari 1859, sida 1

— Tala ej så högt, sade han, till hälften hvi skande; enkan är der bakom med sina små och n vet huru blödig hon är; hon kunde anse edra orc såsom en förebråelse. I alla fall, hr Caverdone, ä! det icke Pellegrinos fel, att han sjuknade och dog. — Det är sannt, men det är hans fel, att hafvs tagit varor af mig för 12 dukater. — Han skulle hafva betalt er, om han hade fåt lefva. — Det tror jag nog! — Hvaröfver beklagar ni er dä? — Hvad jag beklagar mig öfver! utropade gub ben förbittrad, jo deröfver att han icke efterlemna någonting att betala skulden med! — Se der, hur J ären beskaffade, J menniskor ur hopen; J sätten edei upp emot oss! — Säger man icke, att dödgräfvarer ger qvitto för alla slags förbindelser åt dem han begrafver! Besinna, att man icke bör låna, när mar kan dö, utan att vara i stånd att betala! Utroparen höjde på axlarne och invände: Men, min Herre, den fattiges redlighet beror icke alltid at honom sjelf; den beror också till en del af Försynen. Han kan icke betala med någonting annat än sitt arbete; och när nu Gud beröfvar honom helsan, är det icke mer den fattige utan Gud, som blir betalningsskyldig. Hvem vet, hr Caverdone, om icke edra 12 dukater skola förslå att skaffa eder en plats i paradiset! Gubben tog på sig en förargad min och svarade: Skämta icke med heliga ting, Jacobo; sök heldre att samla köpare, än tala hädelse! Jacobo lydde honom leende, under det att Caverdone närmade sig de gamla möblerne, för att ånyo beräkna, hvad han kunde få för dem. Men den fattiga målarenkan hade under tiden hvarken förändrat min eller ställning; antingen hade