Göteborgsposten – 29 januari 1859, sida 2

sängen och fönsterna, med sina fina möbler i hvarje hörn, deliciösa fantasier öfver allt. Ett sylfidnäste i blommor, en budoir för serafer i det af morgonrodnaden färgade molnet. Men pianot af perlmor och elfenben var påtagli. gen ej öppnadt sedan lång tid. Målareställninger uppbar blott ett utkast, öfvergifvet sedan lång tid Blommorna hängde sorgset sina vissnade hufvuden Alla de små förgyllda dörrarne på den chinesisks fogelburen utanför fönstret svängde utan hinder föl morgonens vind, sedan qvickstjertarne och dufvorng hade återtagit sin frihet. Bredvid det halföppna fönstret låg den sjuka mjukt utsträckt på en elegant ottoman, med ögoner till hälften slutna, hufvudet bakåt lutadt, ansigtet så blekt, att man skulle kunnat säga att det tillhörde en staty, en död. Vid bullret af dörren syntesihon ej vakna. V närmade oss; hon vände sig ej. Van-Öven gaf mig en blick, som ville säga så mycket som: Ni ser! Sedan tvingande sig att småle, skred gubben på tå till soffan, rörde sakta med sina händer vid hen nes knä och hviskade tre gånger med en tillgjorc glädtighet, som dock var så sorglig, att hjertat kund brista dervid: Edith, Edith, Edith! Vid ljudet af den faderliga rösten öppnade Edit! sina stora blå ögon. Då ögonlocken delade sig, föll en tår på hvar dera af de magra kinderna. Vid denna syn vände sig Van-Oven hastigt bor för att qväfva en suck. Men oaktadt all försigtighet hörde dottren, elle: rättare hon anade den; ty i detsamma kastade hor