Göteborgsposten – 29 januari 1859, sida 2

Korrespondens. Stockholm den 25:te Jan. 1859. Årade! Mycket ondt om nyheter på platsen, och ithy den stackars extra-ordinarien i en ryslig förlägenhet för sin korrespondentartikel, som i dag kommer eller rättare sagt går högst olägligt. Det välsignade kriget, som vi nu dras med igen, om det blir något af, har lika totalt tvingat ned kursen på allmänna trefnaden som på stalspapperen, och hvart man kommer i vår goda hufvudstad, hör man endast tälas om Italien och om det nya ångköket! Bra! utropar ni säkert, så länge man intresserar sig för god, vällagad och billig mat, så är ännu icke allt förloradt. Ja, det kan visserligen så tyckas, men det är dock icke så. Med en viss hemlig bäfvan ser män på hvarandra, och på de som görat skola, och hvarje gång vår krigsminister spatserar öfver norrbro upp till konseljen, med den portföljbärande lifgardisten efter sig, så ser man äfven de tappraste blekna, och hviska till hvarandra: Nu kommer det! Och sedan Illustrerad tidning i Lördags uti sin beska artikel om , Sveriges mognad insinuerat att vi möjligen skulle kunna få oss en konstitution från Italien, liksom vi fått oss en dynasti från Gascogne, så börjar äfven den mest orädde att draga öronen åt sig, medan tidningsredaktörer och åkare mumla i skägget om en hämnande nemesis, och så vidare. Ja, Gudbevars! jag vet mycket väl att det icke får finnas någon politik i mitt ,förtroliga bref, — för att tala med svenska tidningen — och derföre hoppar jag burdus ifrån Italien till ,,Innocensen, och det är väl det oskyldigaste man kän tänka sig. Om hjernorna arbeta på det förra stället, så arbeta deremot endast benen på det sednare, och några Mazzinister har man der svårligen att frukta. Nåväl, Innocensen hade Trettonde-dagen sin högtidsdag, och intagningar i orden förekommo i klump, för att begagna mig af ett mycket talande uttryck. Det är alltid så med intagandet i våra Stockholmska ordnar, hvilka minsann icke nöja sig med små portioner. Till exempel vårt P. B., som i förtroende sagt, uti verklig trefnad och syftning, står långt efter Götha P. B., huru rekryteras det sedan många år häruppe? Jo, man ordentligt föser in likt och olikt der, och om de goda fädren, Hallman, Bellman och Kexell nu kunde stiga upp igen och se hvad som bNfvit af deras älsklingsbarn, så skulle de säkert i chorus utropa: Vårt hus var ett bönehus till glädjens Gud, men J hafven gjort det