Göteborgsposten – 29 januari 1859, sida 1

MB—— mm Mmm MMMM MMMM nen att de alla haft samma tanka. Mannen var en slag fantastisk uppenbarelse, en af Hoffmans figurer: hö skallig panna; djupt liggande ögon, hvilka strålad som eldkol; ett hvasst och illistigt småleende ; et ansigte af gammalt pergament; hög växt; ofantlif magerhet; allt har doktorn så eget och besynnerligt Man sökte efter klor på hans långa elfenbenshvit händer; man föreställde sig att det väl kunde finna en tveklufven hof uti de stora skorna, prydda met silfverspännen. För öfrigt var han en man af verld, ja af de bästa ton. Ehuru hans svarta frack med breda fyr kantiga skört ej vidare var på modet, saknade der dock ej en viss elegans. På samma sätt förhöll de sig med hans långa väst, ett magnifikt page i Lud vig XV:s stil. Man beundrade framförallt den utsök. ta hvitheten af hans stora uppslagna manchetter och af det treveckade halskråset, uti hviket strålade er sällsynt svart diamant. Markisinnan hade emellertid skyndat honom til mötes. — Ack, hr doktor, ni skall rädda mig! — Jag tror det, svarade han med en besynnerlig grimace, som kunde förklaras på flerahanda sätt. — Vill ni, så gå vi genast in i min budoir! — Behöfs ej, fru markisinna. Ingenting hastar. Vi äro bra här; må man fortsätta samspråket, såsom vore jag ej med! — Men, hr doktor, min sjukdom! Konsultationen! — Var utan fruktar. fru markisinna. Jag glömmer Er ej. Jag känner ir på pulsen. Tagande hennes hand, satte han sig vid sidan at henne. Några minuter sednare skämtade man på bästa sätt öfver den originelle gubben, som lånade sig dertill med bästa smak. Man kallade honom ömsom Nostra