Göteborgsposten – 29 januari 1859, sida 1

ee nade ett af fiender och vänner aktadt namn. Han va den sista af en förfluten tidsålders utmärkta litterär: personligheter. — Om vi ej missminna oss, afslutade: denna, liksom alla de öfriga nekrologerna, med et kort poem. Prosten Carl Ulrik Ekström föddes den 2: Sept. 1781 i Stockholm. Fadren var regementspastoi och blef sedermera kyrkoherde i Vårdinge (i Söderman: land). Åhörarna fingo här lyssna till den aflidne: egen framställning af sina lefnadsförhållanden. Fadrer lärer önskat att han skulle egna sig åt krigsståndet och den sjuårige pilten blef verkligen iklädd uniform Men trots denna och det honom omgifvande läger. lifvets buller, vaknade hos honom tidigt böjelsen för en annan verksamhet; den blifvande naturforskaren ägde redan innan han kunde läsa innantill en insektsamling. Fadren gaf omsider med sig, så till vida att gossen fick komma i Strengnäs skola, först dock i apologistklassen. Redan i trivialskolans 4:de klass hade han gjort bekantskap med Linnes Fauna. 1799 intogs han på Strengnäs gymnasium; 1804 blef han student i Upsala och studerade derstädes under tvenne terminer medicin. Han fick dock ej fortsätta denna bana, emedan fadren, till följd af sin motvilja för skuldsättning, afstyrkte den och önskade honom till medhjelpare i sitt embete. Den 24 Juni 1807 prestvigdes han i Strengnäs. Efter fadrens död om våren 1808, var han tvenne år nådårspredikant efter honom. Under bondupproret 1811 v. pastor i Frustuna, höll han flera gånger på att bli mördad. År 1818 komminister i Bärbo, angreps han följande året af en bröstsjukdom, från hvilken han aldrig fullt återställdes. Ar 1820 pastor i Mörkö, på kallelse af den bekante meecenaten baron Bonde, grundlade han sitt stora rykte såsom vetenskapsman genom sin utmärkta ,beskrifning öfver Mörkö. Nu blef han i hast prost 1829, ledamot af vetenskapsakademien 1830 och inspektor för zoologiska samlingarne vid riksmuseum 1831. Här tillbragte han också, som han sjelf säger, sina lyckligaste dagar, tills han, troligen på grund at sina ichtyologiska förtjenster, 1839 emottog det stora men temligen svaga Tjörns pastorat. Detta ansåg han snart för en stor dårskap och sade att han kom 30 år för sent att der uträtta något, men 100 år för bittida att der trifvas. Den innerliga förkärlek för naturens studium och den afgjorda motvilja mot det presterliga kallet, som framlyste i prosten Ekströms enkla sjelfbiografi, gåfvo dagens talare anledning att allvarligen framhålla det oförsvarliga i deras handlingssätt, som af verldsliga afsigter ingå i det andliga ståndet, ehuru det är dem vidrigt, ja förhatligt. Han klandrade, och det med rätta, plägseden att belöna vetenskapliga förtjenster med ett pastorat. Derefter hembar talaren en välförtjent hyllningsgärd åt prosten Ekströms naturvetenskapliga forskningar. ,Aldste krigaren i svenska hären, kaptenen vid Göta artilleri-regemente och majoren i armfen -Årvid Lönnroth föddes 1768 i Grenna och bevistade Visingsö skola och gymnasium samt universiteterna i Lund och Upsala. sina akademiska studier hindrad genom ständigt konditionerande (hos major Lagerberg på Djursholm samt hos friherrinnan Essen på Kaflås), begaf han sig år 1799 till Göteborg för att ingå i fransk krigstjenst under Napoleon, hvars rykte då började uppfylla verlden. Han råkade här en fransk köpman vid namn Yvon, som sade sig gilla hans plan och lofvade att följande året på ett af sina skepp öfverföra honom till Frankrike. Emellertid skulle Lönnroth först flytta till honom och undervisa hans barn. Detta gjorde den godtrogne studenten, men då köpmannen svek sitt löfte, ,lemnade han Yvon och Napoleon, och ingick år 1801 i svensk krigstjenst, der han 1810 blef löjtnant och 1816 kapen. Det enda fälttåg hvari han deltagit var det .eml. oblodiga mot Norge. Under hans sednare lefnadsår uppfyllde hans yngre kamrater hans besvärigare åligganden, såsom placemajor, på det han ej skulle nödgas att i följd af sin älder taga afsked. Den allmänt aktade krigaren afled den 18 April 1858. Talaren kallade honom i det poem, hvarmed nekroogen afslöts, ,en lönn med pröfvad rot. Nekrologen öfver ,Baldersnäs skapare, Carl redrik Wern, utmärkte sig framför de öfriga geiom sitt blomsterrika språk. Hans ,lefnad tändes ir 1787 i Steneby socken på Dal. År 1812 flyttade