Göteborgsposten – 8 januari 1859, sida 1

tid välbehållen för ankar. Kaptenen emottages med vänlig gästfrihet och vänder efter en stund med de bästa löften tillbaka ombord på sitt skepp. Sedan han der utdelat sina befallningar, går han ned i kajutan och stannar framför en tafla, som upptager en del af väggen. Han ser på densamma Nordsjön rulla sina vågor och öarne, mot hvilka dessa slunga sina bränningar, äro Trädgården och Likkistan. Han står en stund drömmande framför denna tafla och mumlar sedan för sig sjelf: — Blott denna resa till och vi skola sedan återse hvarandra, dyra Jerta! Dagen härefter råder ett verksamt lif ombord på briggen. Luckorna, som föra till rummet, befrias från presenningarne, hvilka skyddat dem mot regnet och hafsvattnet, och tagas bort. Hissmasten reses upp. Tiden för lossningen är inne, och som briggen redan slutat ny frakt, arbetar den med förökadt manskap, för att kunna få rummet klart. Efter tvenne dagars förlopp är detta mål uppnått och man kan nu börja lasta Då nytt. Kaptenen och hans styrmän utveckla en kraftig verksamhet. Besättningen lifvas genom exemplet och lockande förespeglingar, och vill ej blifva efter. Åter förflyta tvenne dagar och största delen af den nya lasten, är under däck. Andtligen är det slut: dyrbara tyger i all sin orientaliska prakt och färgrikedom, söderns sällsynta frukter, de ädlaste specerier utgöra ladningen. Doftet :som åre utströmma, verkar nästan döfvande. Sedan allt är väl instufvadt, gifver båtsmannen befallning om att dickta luckorna och surra väl fast allting. Man tillrustar sig, såsom skulle man gå att möta den största fara. Ännu två dagar gå tillända, hvarunder papperen göras i ordning, luckorna till proviantrummet sättas i stånd och vattenfaten fyllas på. Briggen är klar och hamnkaptenen beger