Göteborgsposten – 8 januari 1859, sida 1

en stor tjenst. Det skulle utan tvifvel ha varit mycket bättre om man, i stället för denna förargelseväckande anklagelse mot M., hade ställt det så att de sårande anspelningarna i pamfletten hade förvandlats till smickrande komplimenter åt det kejserliga systemet ; eller kanske ändå bättre i hvad våra grannar skulle kalla des grosses beötises (stora dumheter), hvilka skulle ha väckt allmänhetens munterhet på författarens bekostnad. Pamfletten hade säkert förlorat något af sin auctoritet, om här och der inflickats några klokt valda fraser, innehållande till exempel att Sir Pakington och Sir Grey kommit i slagsmål, eller att oppositionen styrkt sitt mod genom små glas jamaicaromm, som kringburits af stafbäraren (the sergeant-at-arms) och Lord Mayorn. Man kunde ha arrangerat detta på ett så fintligt sätt, att författaren aldrig skulle ha vågat hviska ett ord om förändringarna i hans manuskript. När det är fråga om anonyma skrifter är det ännu lättare att tillämpa detta system, som Baron Manteuffel kan skryta med att ha uppfunnit. Paris har ännu något att lära af Berlin. Detta system, hvarpå vi vilja fästa den franska och de öfriga europeiska regeringarnas uppmärksamhet, är kändt bland de preussiska martyrerna under namn af det apostoliska systemet. Första steget dertill är inrättandet af en Central Pressbyrå. Några pålitliga män ställas i spetsen för densamma, och deras första omsorger gå ut på att bilda en passande stab af skriftställare. Man anser de unga och enthusiastiska litteratörerna, som komprometterade sig år 1848, för de tjenligaste rekryterna. Om desse vilja återförvärfva sig regeringens ynnest för att en dag vinna inträde i statens tjenst, måste de ställa sig till den Centrala Pressbyråns disposition. Som de ha kämpat i de fiendtliga lederna, antages det, och icke utan skäl, att de skola med synnerlig ifver uppträda mot sina förra åsigter. Under en viss tid hållas de i ledband och invigas i den preussiska kungalistens inre mysterier. När deras uppfostran är fulländad, betraktas de som apostlar. Så står det till med byråns stab. Men för att förskaffa dem ett passande arbetsfält, är-det den centrala byråns åliggande att ständigt ha ögonen på alla tidningar, som utgifvas inom det preussiska området. Händer det en morgon att Brandenburgische Biene eller Schlesischer Volksfreund har intagit i sina spalter en artikel, som meddelar att man hört Hans Majestät nysa, hvilket bragt några ifriga liberala på den tanken att en rheumatisk hufvudvärk komme att aflösa snufvan, eller uttryckt ett ogillande af den siberiska utvecklingen af det ryska systemet, eller gjort sig skyldig till någon annan liten oförsigtighet af liknande slag, så erhåller utgifvaren eller förläggaren ett meddelande från Pressbyrån. I de artigaste ordalag underrättas han att det icke är öfverensstämmande med en faderlig styrelses pligter. att overksamt åse så giftiga meningars utspridande bland folket. Den Centrala Byrån vill gerna tro — ja den är öfvertygad, att intet dåligt motiv eller