Göteborgsposten – 8 januari 1859, sida 1

brottsligt bemödande att missleda allmänheten är här med i spelet; men det är att befara att en tidningsredaktör, som gjort sig skyldig till en oförsigtig handling, snart skall göra sig skyldig till en ny. För att förekomma obehagliga följder, ämnar derföre Pressbyrån komma till den vilseförde utgifvarens bistånd. En apostel skall sändas till honom och skall naturligtvis ha ett passande underhåll till ersättning för sina tjenster. Denne apostel, en herre till hvilken den Centrala Pressbyrån har fullkomligt förtroende, skall i fråga om politisk polemik hålla tummen på ögat på utgifvaren: han skall öfverse artiklarna, stryka ut alla stötande fraser och tillägga lämpliga, om så erfordras: han skall hålla spalterna fria från hvarje meddelande, som kunde ådraga redaktörerna obehag; ty vi få icke förgäta att det är regeringens ovilkorliga skyldighet att indraga hvarje brottslig tidning. Men den Centrala Pressbyrån — som ömmar för de enskiltes intressen och gerna vill bespara preussiska undersåter materiella förluster — har i sin välmening beslutat att, i afsigt att förekomma sådana obehagliga följder, använda det mildare systemet och försöka hvad en apostel förmår uträtta — om han kan återföra det förvillade tidningsfåret till friska vattenkällor och grönskande ängar. Detta är en grannlaga mission som fördrar mycken takt. Det skulle naturligtvis vara en lätt sak att på en gång föra en liberal tidning in på despotismens väg; men Baron Manteuffel var alltför slug att önska något sådant. Aposteln hade i uppdrag att låta tidningen till det yttre behålla sin förra rigtning, men beröfva dess hållning allt, som kunde förorsaka regeringen ett ögonblick af verkligt .bekymmer. Den fick till och med stundom utbryta i häftiga deklamationer, men elden måste rigtas mot någon synnerligt OVigtig punkt. Kom man någon gång fram med en sats, som verkligen var misshaglig för styrelsen, så måste det ske på ett sätt som gjorde vederläggningen lätt för ordningens parti. Ingen underrättelse om utländska eller inhemska förhållanden fick förekomma som kunde sätta de makthafvande i någon förlägenhet eller utsprida bland folket misstankan att missbruk ägde rum i något statsdepartement. På detta sätt tillvällade sig ministern enväldig makt, icke blott öfver sin sidas tidningar utan också öfver dem, som ansågos representera oppositionen; och allt detta arrangerades med sådan talang, att den hemliga impulsen aldrig märktes. Detta system är ju rigtigt snillrikt och öfverträffar det franska lika mycket, som Macchiavelli öfverträffar en korporal eller en poliskonstapel. Vi kunna väl tänka oss de stackars utgifvarrenas och redaktörernas känslor när de dagligen sågo huru deras egna gevär genom apostlens fintlighet rigtades mot dem, som voro deras verkliga vänner. Styrelsen hade namn för liberalitet, utan att erfara obehaget deraf. Det liberala partiet hade nöjet att se sina satser och åsigter karrikeras af dess egna lärare, och likväl förspordes icke den ringaste våldsamhet. Tidningen liknade ett barn,