Göteborgsposten – 31 december 1858, sida 1

——— — I hvarom vi ingalunda gjort oss stora förhoppningar. Men redan väckta sympathier falla som en välgörande dagg på den späda I publicistiska plantan. På bevarandet af dem I beror hennes lif. Då man, såsom vid detta tillfälle, står på gränsen emellan tvenne stora och betydelsefulla tidsskiften kan väl intet vara naturligare än att kasta en pröfvande blick tillbaka till det förflutna, för att deraf hemta undervisning med afseende på det tillkommande ; taflan må då vara ljus eller mörk, uppmuntrande eller varnande, den må lifva sjelfförtroendet eller mana till ödmjukhet. Dystra och olycksbådande voro utsigterna för detta samhälle, likasom för hela vårt land, vid början af det nu till ända löpande året; så mycket mera skäl har man då att glädjas deröfver, att i det hela taget allting gått bättre än man kunnat vänta. Svårigheterna kunna visst icke sägas vara helt och hållet öfvervunna; men ingen anledning finnes till fruktan för framtiden, om också många för alltid svikits i sina mer eller mindre öfverdrifna förhoppningar. Många finnas ännu bland vårt samhälles äldre medlemmar, som genomlefvat en följd af år, under hvilka, straxt efter en tid af framgång och välstånd, som åtminstone i yttre glans snart sagdt öfverträffade hvad som föregick 1857 års penningkris, en fullständig ruin träffade vår stad. Handeln låg nere; industrien var hardt nära tillintetgjord; rikedomarne smälte bort såsom snö för solen; kostbara egendomar bortsåldes för ett spottpris och kunde likväl knappast finna köpare; ty ingen hade penningar att betala med och krediten var försvunnen. Man må då icke undra om hos en eller annan som i åratal varit vittne till detta sorgliga skådespel nu, då första gången något väsendtligt afbrott inträffade i det jemna framåtskridandet, mörka aningar vaknade att olyckan skulle stiga till liknande höjd. Dessa farhågor hafva visat sig helt ech hållet ogrundade; Caehore har mött och genomgått pröfningen på ett så dant sätt att 1857 års kris är för oss att be trakta såsom ett enstaka jordskalf, som förskräcker alla men endast nedstörtar en eller annan ensamt stående byggnad, under det att de olyckor, som träffade vårt samhälle efter kontinentalsystemets upphörande och diskonternas indragning, kan liknas vid en långvarig jordbäfning som ej slutar förr än den lagt hela städer i grus. U—— .Ö.-——— ? —— LL