Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 augusti 1870, sida 1

—6äG ä72m1: Et 44—47444 — — ske historikern Henri Martin. I det ar bete, som vi här anmäla, visar han med öfvertygande klarhet, huru historien mo slutet af adertonde århundradet kommit att undergå en ganska märklig förfalskning i följd af den petersburgska regeringens af vexande eröfringslystnad motiverade sträfvanden att upphöja moskoviterna till namn, heder och värdighet af ryssar, eller med andra ord att sätta kaukasisk prägel på en mongolisk nation. Förf. kastar en återblick på de folks historia, som nu bära det ryska namnet och af zarerna betraktas såsom utgörande en nation. Han ådagalägger, att de slaviskt-ryska folken vid IImen och vid Dnjeper icke voro det ringaste beslägtade med de öster om dem boende stammarne, alldenstund dessa voro finnar (uralier), och att de kommit i närmare beröring med dem först sedan en gren. at deras från Skandinavien (Roslagen i Upland) komna dynasti på det finska området stittat furstendömet Susdalien, anlagt Moskva och med tillhjelp af en finsk-tartarisk här eröfrat Kiev, enär sedan ett slags personalunion uppkom mellan den i Vladimir och Susdalien residerande storfurstens finska och hans slaviska land, hvilket sednare under tidens lopp tillvexte i följd af nya eröfringar. Någon sammansmältning mellan dessa för hvarandra så främmande folk egde dock icke rum, och ännu i dag existerar den största olikhet mellan de mongoliska — de finska ryssarna, de s.k. storryssarna och de ariska — de slaviska ryssarna till utseende, folklynne och seder, ehuru de ,,rurikovitscher, som beherrskade begge dessa genom geografiska gränser liksom genom nationella egendomligheter skilda folk, införde det slaviska språkec och kristendomen i Moskovien. Anda till de sista decennierna af det adertonde århundradet bestreds det af ingen, att endast de på denna sidan om Ilmen och Dnjeper bosatta ryssarne voro slaver, och sjelfva Katharina den Andra, som åvägabragte den förfalskning af historien, hvilken skulle underlätta hennes mot Polen rigtade eröfringsplaner, och som lät prygla dem, som påstodo, att moskoviterna ej härstammade från roxolanerna, lät vid ett tillfälle undfalla sig yttrandet: , Ehuru ryssarne icke äro af samma ursprung som slaverna etc. Emellertid stegrades snart anspråken. Moskoviterna ,,bevisades genom de orimligaste sofismer vara en arisk, en fullt europeisk nation, och kejsarinnan. gick så långt att hon i en ukas förklarade, att detta var förhållandet. Hennes beundrare och anhängare upprepade detta öfverallt i Europa, och så insmög sig denna förfalskning i historien, som snart skulle läggas till grund för dessa panslavistiska sträfvanden, hvilka hota den europeiska jemnvigten änru fruktansvärdare än de preussiska segrarna. Förf. visar på det oemotsägligaste det för den europeiska civilisationen vådliga i moskoviternas fortfarande välde öfver poackarne och de egentliga ryssarne, de s. k. ruthenerna, som bo vester om den af oss ofvanför framhållna vattengränsen, och som äro på det närmaste beslägtade med polackarne. Han tror, att Europas frihet varit allvarsamt hotad alltsedan Ryssland lelade Polen, och att det skall begagna första tillfälle att ytterligare framskjuta sitt välde — att rigta stötar mot Stocknolm och Konstantinopel, för att sedan det kufvat svenskarne och turkarne, rusta sig till kamp mot det öfriga Europa. Han mser, att den karakter, som utmärker noskovitiska folket och dess regering, är ultigenom asiatisk och derför oförenlig ned de ider, som besjäla de europeiska samhällena, mot de seder och intellektuila sträfvanden, som utgöra dessas ära och stolthet. Orättvisan af Polens delning och det örfaraude mot detta olyckliga land, hvarill Ryssland alltsedan gjort sig skyldigt, Idrar förf. lifligt och gripande. Han äödjar till rättskänslan, patriotismen och jelrbevarelseinstinkten hos Europas natioser, beder dem lägga bort nationalhat och ilägga de stridigheter, som försvaga dem ch hota att ge anledning till blodiga rig samt besvärjer dem att spara sina rafter för den förr eller sednare utbryLurWMA nnn Ö