kipilagen till Smyrna, denna stad, som redan de gamla prisade såsom ,, Asiens prydnad och ,Joniens krona, och hvars nuvarande orientaliska karakter ej hindrar det att ännu förtjena detta namn. Sedan skildras lifvet i de stora egyptiska städerna Alexandria och Kairo, der det occidentaliska elementet börjat kämpa om öfvervigten med det orientaliska. Och derefter för förf:n läsaren till Jerusalem, hvarest å hvarje gata, till och med den osnygggaste, en stämning andas, ,der i utsigten från hvarje tak en biblisk flägt böljar, der i hvarje berg, hvarje träd bor en sägen, som följt oss nästan från vår vagga. Förf. kritiserar icke de skäl, på hvilka traditionen grundar de lokala bestämningarna och relikuppgifterna, utan han skildrar helt objektivt, hvad han ser och hör. Vi tro, att få jerusalemsfarare förstått att så tydligt som han beskritva den heliga grafvens kyrka och de öfriga för pilgrimer betydelsefulla ställen, som Jerusalem äger, och äfven för den, hvilken känner nästan alla detaljomständigheter, som han anför, torde hans beskrifning i följd af framställningens lif och åskådlighet samt undvikandet af allt slags affekteradt frasmakeri, kunna vara af intresse. Detsamma kan sägas om hans skildring af resan i norra Palestina, hvilken fått ett ganska humolistiskt drag genom teckningen af en entomolog från Berlin, som var förf:s reskamrat, samt at några af ressällskapet engagerade dragomaner. Från Beyruth gick resan till Konstantinopel, om hvilken ofta beskrifna stad fört. har åtskilligt att säga, som förtjenar uppmärksamhet. Dertill räkna vi i synnerhet, hvad han antör om den europeiska kulturens insteg och den orientaliska kulturens slapphet — dess verkliga ålderdomssvagbet i sultanens hufvudstad. Han berättar, att den äkta österländska prägeln hos befolkningen, den brokiga nationaldrägten, den lugna, långsamma gången och den värdiga hållningen försvinna allt mer och mer och iakttagas blott hos äldre turkar, då deremot de yngre väl bruka röd fez men dock bära den moderna svarta drägten, äro förtrogna — om icke precis med den europeiska kulturens ljusa sidor så med dess mörka, tala försmädligt om sitt eget fädernesland och dess förhållanden samt anse det till och med som en skam att kunna tala turkiska. Vi hoppas dock, att förf. haft otur i bildandet af osmaniska bekantskaper, och att den civilisation, som utgör de europeiska folkens ära och stolthet äfven inverkat välgörande på det unga Turkiet i allmänhet taladt. Det vore i sanning mer än besynnerligt, om turkarna, som visat sig äga ett icke ringa mått af intelligens, icke skulle kunna ruskas ur det stationära, på en fatalistisk verldsåskådning grundade lif, de hittills fört, utan för att demoraliseras.