Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 augusti 1870, sida 1

satte sporrarne i sin häst och flög bort som en ljungeld. Under hela natten sedan var han dyster och fåordig. När de rastade på morgonon, och Thord och Nils sutto bredvid hvarandra på en sten under ett par väldiga furor, lade den förre handen på vännens knä och sade: — Glöm bort, hvad jag sade dig i natt, Nils! — Bättre vore, om du glömde sjelf. . . slika tankar passa icke för dig! — Jag vet icke — svarade Thord och skakade på hufvudet — de hafva nu kommit för mig så ofta, och jag har så vant mig vid dem, att jag mot min vilja ständigt ser den hvita rosen för mig .. Men jag vill ej tala derom . . . Glöm, Nils, hör du det, glöm de ord, som jag nu och i natt talat med dig i detta ärendet! Medan han ännu talade kommo tvenne ryttare fram till dem. De voro Jösse Bosson och Brodde. — Hvad viljen I? — sporde Thord häftigt. Förlåten mig det, herr marsk — svarade Brodde — jag hade så när i natt begått ett mord — Osjord gerning är väl knappt värd att ångra, Brodde! — genmälte Thord och såg helt vänligt på svennen. — Jag sade det ock, men Jösse Bosson här är al annan mening, och tack vare hans goda ord, så blef jag ingen mördare i natt, ehuru Gud skall veta, att det var ej långt mellan min hand och svärdet ... Men emellertid så vill jag säga för eder hura allt tillgick. Jag red ett stycke efter de andre i natt, och då hörde jag hastigt hästhofvar trampa något inne i skogen på sidan om mig. Jag stannade, och då stannade också den osynlige ryttaren. Detta väckte min nyfikenhet, så att jag hoppade at hästen och gaf mig sagta in mellan träden, tills jag fick sigte på, hvem ryttaren