Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 augusti 1870, sida 1

tänka sig, att hans tankar draldes hos hans hjertans kär, men att de just skulle uppehålla sig omkring henne hos den gamla spåqvinnan, det kunde han minst af allt ana. Han hade sjelf i det närmaste glömt bort detta minne, eller åtminstone icke fästat sig dervid annat än som utgångspunkten för de tilldragelser, hvilka voro liksom de rosenröda aftonskyarne till en lång natt. Men helt annat måste det hafva varit med Tnord. Tonen i hans röst, allvaret i hans öga talade om, att spådomen fästat sig vida djupare hos honom, huru underligt det än var, då man tog bans kraftfulla, raska lynne i betraktande. — Minnes du de två rosorna, och huru ormen skulle hugga sin tand i björken, när den hvita rosen lutat sitt hufvud till honom i tro? — Det minnes jag — svarade Nils — men hvilken var den hvita rosen och hvilken var den röda? — När månen blänkte fram här emot mig, föreföll det mig, som om jag sett Ilianas anlete blicka fram emot mig och blekna bort i en hvit r03 ... Se, se, der ligger hon och flyter på vattnet, en gyckelbild af min lycka. — Han gjo: de ett uppehåll, och blickade derunder nästan vemodsfullt på spegelbilden i vattnet, hvarpå han tillade: — den hvita rosen är min, Nils, du skall se det ... hon är min! — Bort det, Thord... hvar får du sådana tankar ifrån? ... Skulle någon hafva skäl att tänka så sorgfullt, så menar jag, att det vore jag och icke du! — Nej, nej, Nils... din är den röda rosen. Morgonen bräcker till dag, och din ros bådar dig en solljus dag. Tro mig, Nils, en gång skall allt blifva klart och din dag blifva molnfri . . . då skall min vara slutad ...hon sade det den gamla spåqvinnan ... och mitt minne skall blekna bort liksom månen, när solen går upp. Sedan han sagt detta, ryckte han häftigt till,