Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 augusti 1870, sida 2

sitt regemente och att med detsamma gå nvarthän orderna lyda. En sådan trupp anso också flera militära skriftställare vara typen för en krigsmannakår. Här qvarlefver emellertid ofta en känsla af den medborgerliga andan, och mången ang liniesoldat skyndar att, efter de 6 irens slut, återvända till sitt hem, hvarefter han gripits af längtan. Denna hemlängtan har dock, enligt general Trochu, blifvit gemenligen öfvervunnen efter tre å fyra år. Många hafva nu blifvit så vana vid det nya lifvet, att de ej kunna derfrån återvända. Så ingå de på nytt under 7 år, och desse s. k. ,rekapitulanter, ikta yrkessoldater, utgör en icke ringa del af franska armöen (de uppgå vanligen till ett antal af närmare 100,000). General Trochu har skildrat dessa elementer såsom lika olämpliga för armåen som farliga r samhället; men de hafva dock det företrädet, i vissa militärers ögon, att de ej fråga efter någonting annat än sitt regemente, sökande med detta ära och byte. Härtill komma frivilligt värfvade, hvilka utgöra närmare 20,000 man, och hvartill böra gardena, zuaver, flera af de algierska regementena, såsom turcos, chasseurs dAfrique, m. fl. Sådan är Frankrikes aktiva armå, uppgående till i rundt tal 600,000 man, hvartill det mobila nationalgardet utgör en mycket stor reserv. Det är lätt att fatta, det en sådan armiorganisation bringar inom armåen en helt annan anda än folkbeväpningen, särdeles då den fransyske soldaten, i sitt långa garnisonsoch lägerlif, icke besväras med en sådan undervisning i nyttiga kunskaper, som kommer den värnepligtige unge tysken till del. Här födas, i detta krigarelif, alla de odygder, som tillhöra denna lefnadsperiod, då sysslolöshet och afsöndring från allt familjelif gifva näring åt de lägre böjelserna. Också klagar en ädel fransysk författare (grefve IL. de Dreuille) öfver den demoralisation, som härigenom utbreder sig, och hvilken hotar hela franska nationen med dögåntration. En sådan armå längtar efter kriget, som gifver befordran, byte och ära. Den utgör således en ständig krigshotelse mot den öfriga verlden. Och detta är ej en gissning; historien har redan talat. Den franska republikens krigare kämpade för sitt lands försvar. Bonapartes första italienska fälttåg införde en annan anda, och roflystnaden sparade hvarken vän eller fiende. Man slogs nu ej längre för fäderneslandet, ej ens för äran, utan för bytet (se Langfreys Napoleon I:s historia). Generalerna täflade i detta fall med soldatesken. Och det är verkligen en soldatesk, i ordets hela mening, som ingår i betydande grad uti Frankrikes armåer, hvaremot en sådan är för Tysklands armfer alldeles främmande. Under sådana förhållanden — och vi trotsa hvem det vara må att bestrida dessa faktiska uppgifter — kunna vi, för vår del, icke annat än med bäfvan motse ettfransyskt militärvälde, huru öfvermodigt än den preussiska junkerismen må uppträda Här möter också den vigtiga omständigheten, att den fransyska armåöen afsei lika mycket upprätthållandet af kejsardömet som landets försvar. Den har blifvit redan, denna armå, i hög grad pretorianska garden för den franska Cesarismen En afgörande seger, och Frankrikes frihe skulle vara slagen med nya bojor under denna fruktansvärda våldsmakt. Härtill komma också andra stora vådoi af Frankrikes öfvermakt, hvaribland i för. sta rummet bör nämnas det ökade infly tande, som det katolska prestväldet här igenom skulle erhålla i Europa, ett välde hvaråt kejsar Napoleon redan bragt allt för stora offer och som särskildt beskyd das af hans gemål, hvilken han ej tveka att göra till regentinna. Tysklands kuf vaude blefve helt visst den hårdaste stöt som kunde drabba protestantismen ocl den fria forskningen i denna tid. Det är alltså intet hugskott, när vi e kunna önska Frankrike, hvars folk vi äl ska och beuudra, seger i denna orättfär digt började strid. Det är en djup oct allvarlig öfvertygelse derom, att en sådar seger vore en fruktansvärd olycka för Eu ropas civilisation och folktrihet. Deremot hysa vi inga farhågor för Tysk. lands seger. Dess fria representantför samlingar skola snart nog uppgöra räk ningen med junkrarne, och den germani ska stammen skall intaga det starka läge i Europas hjerta, hvilket den bör ega. Och blott ett ord ännu: man talar on Preussens herrehus med dess adliga junk rar, men man glömmer motsvarigheten Frankrike, denna senat, hvars högt sala rierade medlemmar tillsättas uteslutana