Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 augusti 1870, sida 2

— Jag måste se, jag måste tala med henne .. Visa mig vägen, Brodde! Brodde gjorde invändningar, men det hjelpte icke, och lyckan var så till vida med dem, att nu den delen af gården, der brunnen befann sig, var tom på folk. Iy Thords egne svenner hade långt förut brutit upp, och riddarnes hästar stodo uppsadlade i närheten af slottstrappan. Det gick sålunda godt att komma ned i brunnen och äfven fram genom den besvärliga gången till rummet utanför jungfru Ilianas fängelse. Här sågo de åter ljuset genom springan, och Thord störtade fram med Ilianas namn på sina läppar. Inne i fängelset hördes något buller, som om en dörr höll på att stängas, men så blef allt tyst. Brodde fattade häftigt riddarens hand och hviskade: — Varen tyst, herr Thord, så vidt I icke viljen jungfruns död ...jag menar att hennes förföljare är inne i fängelset. Thord tryckte sin panna så hårdt mot stenen, att der borde hafva blifvit märke efter, men han lät dock hejda sig och ansträngde sig för att lyssna. Det dröjde dock länge, längre nästan än som hans eldfängda lynne kunde tåla, innan det minsta ljud hördes derinifrån. Utan tvifvel hade den, som var derinne, hört ropet, men då han icke kände till eller kunde hafva den aflägsnaste tanke på, att någon befann sig derbredvid, tog han för gifvet att någon följt honom på spåren, och dröjde derför, tills ban skulle vinna visshet härutinnan. — Jag utför cudast min broders befallning, stolts jungfru! — hördes slutligen en stämma derinne — och, ehuru omständigheterna och äfven I sjelf tvinga min broder att här hålla er fången, skall dock intet fattas eder i all den beqvämlighet, som eder samhällsställning kräfver, så länge som I kommen att dröja här. Intet svar hördes, men ljudet af en dörr, som