Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 augusti 1870, sida 2

— Och hvilka voro rösterna? — sporde Thord i den högsta spänning. — Den som talade var riddar Jost von Bardenvleth, och den som svarade var jungfru Iliana. Den starke riddaren vardt så blek, som snön vid hans fötter, och han fattade Broddes arm med en styrka, som om denne varit riddar Jost von Bardenvleth i egen person. Men Brodde, som icke var rof för någon så häftig sinnesrörelse som Thord, och till följd deraf bättre kunde se sakerna från alla sidor, skyndade sig att tillägga: — Liljen I jungfruns räddning, riddar Thord, så varen lugn ... det minsta oförsigtiga ord kan störta henne, och här finnes endast en väg till räddning, genom den hemliga gången till brunnen. — Jag rifver slottet i grund... här skall ej finnas sten på sten qvar! — utropade Thord. — Iänken på konungen, herr Thord — uppmanade Brodde — finnes jungfrun här på slottet, så förändras ju intet, ty han har, eftersom jag hört eder och herr Nils tala, gifvit sitt löfte åt riddar Jost, och anklagen I riddaren att hålla henne här fången, så kunnen I det ej bevisa, ty innan I hunnit ned till fängelsot på den stig, som vi känna, så har jungfrun försvunnit på en annan. Thord hade tillräcklig besinning för att inse sanningen af Broddes invändning, men mellan dessa svårigheter och nödvändigheten af hans närvaro vid baneret, pressades han till hardt nära förtviflan. — Vid Guds dyra blod! hvad skall jag göra? — frampressade hans darrande läppar. — Varen tröst, herre, och låten ett par trogna svenner vänta här med hästar, så räddar jag jungfrun åt eder... Hon är eder tro, det hörde jag dernere, och låter icke tvinga sig af den lede herr Jost. — Thord betänkte sig, innan han svarade, men så utropade han: