Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 augusti 1870, sida 2

töteborg den 9 Augusti. Ett segerrikt krig medför alltid, jemte de fördelar, som derunder kunnat vinnas, åtskilliga ganska förderfliga följder för segraren. Dit höra sådana onda böjelser som roflystnad, förakt för det fredliga arbetet, öfvermod och högfärd, hvilka i mer eller mindre mån vinna insteg hos ett segrande folk. Dit höra ock en falsk uppskattning af krigareyrket och uppkomsten af ett militärvälde, såsom belöning för de nna framgångarne. Dessa olägenheter lja alltid med krigen, och utgöra sannerligen icke den minsta af dess förbannels 1. De skola sålunda också nu visa sig hos hvilkendera af de båda stridande nationerna, som segrar. Men, invänder man, den fransyska militärismen är likväl, i thy fall, icke på långt när så förhatlig och odräglig som den preussiska junkerismen. Faller nu segern på den sidan, så skall junkrarnes oförsynthet ej känna några gränser. Om vi ej misstaga oss, ligger också häri en hufvudsaklig grund, hvarför sympatierna i Sverige icke äro med Tyskland, i det närvarande kriget, enär man identifierar Tyskland med ej blott Preussen, utan, ännu inskränktare, med den preussiska junkerismen. Vi torde ej behöfva upprepa, att vi afsky mer än de flesta detta öfvermodiga, det fredliga arbetet och dess idkare föraktande slägte, som kallas junkrar. Här bör man likväl ej glömma att dessa herrar icke må förblandas med den preussiska eller andra tyska armers officerare, utan att de utgöra blott en del af dessa. De utgöra de adliga och högadliga elementerna inom armåbefälet, men ingalunda dess helhet och alldraminst dess intelligens. Och de kunna vara lika goda junkrar, utan att vara militärer; de kunna vara det såsom civila embetsmän, såsom godsegare, m. m. och styrkan af detta element är alltså icke beroende af krigets utgång, i annan mån än hvad junkrarne ingå i armåerna. Det är i öfrigt icke uti kriget detta odrägliga samhällselement vunnit sin utveckling, utan sastmer under det fredliga garnisonslifvet. Kriget har tvärtom be