Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 augusti 1870, sida 2

konung Kristian till sorg.. jag menar, att vi rida tvärt öfver på isen till Seland, eller hvad sägen I, gode herrar? En bifallsstorm mötte konungens förslag. — Jag tänker, att vi så skola kunna gifva vår käre nabo en minnesbeta, som han icke lätt skall glömma! Fulla af mod och hopp sprängde konungen och hans riddare ut från klostret samma väg, som hären tagit, och lifliga hurrarop mötte Carl för hvarje afdelning af hären, som han red förbi. På aftonen samma dag kom man inför Helsingborg. Sundet låg isbetäckt, och det klappade i konungens barm, när han såg ut öfver den brygga, som sålunda var kastad öfver till Seland. Han befallde, att isen genast skulle undersökas. Under tiden kallade han till sig fogden på Helsingborgs slott, hvilken han tillsade att öfverlemna slottet. Fogden vägrade, och följden deraf blef den, att staden stormades och nedbrändes i grund. Men de, som fått sig uppdraget att undersöka isen, återkommo med det svaret, att den rådande sunnanstormen brutit honom, och hvad man nu såg för ögonen, var endast drifis. Carl satt en stund till häst om morgonen och skådade ut öfver stranden på andra sidan sundet ock på isen, som tycktes packa sig allt fastare och fastare, men hvars skråfliga yta dock utvisade, att den utgjordes af idel drifis, och en suck stal sig fram öfver hans läppar. Men så kastade han om sin häst och ropade till sina riddare: — Nu rida vi till Landora! Och så satte ban sig i rörelse. Landora, eller Landskrona, såsom staden nu heter, var en helt ung stad och hade blifvit grundlagd af konung Erik af Pomern, men icke förty gick redan bland folket den sägen om staden, att ingen dansk konung der kunde landstiga, utan att han inom ett år derefter förlorade sitt lik. Skrämda af Helsingborgs öde skyndade Landskronas inne