Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 augusti 1870, sida 2

uppfattningen af så vål det ena systemet som det andra vore olika hos olika personer, dels derför, att påståendet, att det sistnämnda systemet gynnades af eller vore det lämpligaste för våra handtverkare, ja, till och med blotta ordet ,,skydd, in nefattade en förnärmelse mot dem, men han gillade dock i sak de åsigter hr Widman uttalat. I Amerika hade skyddssystemet införts, ej för att derigenom gynna näringarne, utan för att skaffa landet medel till betalande af dess skulder. Förenta staternas regering ville nemligen icke följa Europas exempel: den ville hvarken förklara sig insolvent eller betala med annat än klingande mynt. Något annat sätt att skaffa penningar fanns ej, man måste höja tullarne. Oerhörda tullar mäste läggas på allting, som kunde åstadkommas. Följden blef naturligtvis, att då tullen drabbade något, som kunde tillverkas inom landet, den inhemska fabrikanten deraf komme att draga fördel. Sådant vore det faktiska förhållandet. Dessutom hade före år 1861 Sydstaternas inflytande varit det öfvervägande, och i deras intresse låg trihet i bandelsväg. Amerikanska vetenskapsmän, isynnerhet Carey, hade visat, att frihandeln förr eller sednare skulle medföra landets ruin. Man hade slutligen kommit under fund med, att tullar vore ett beqvämt sätt för regeringen att få penningar. Erfarenheten i Europa hade förut besannat riktigheten af detta antagande. För öfrigt vore så väl frihandelssom skyddssystemets förnämsta mål att skaffa staten inkomster. Här i Sverige hade emellertid frihandlarne alldeles afvikit från frihandelns principer i vårt land: tullen hade blifvit lagd just på de varor, som ej tillverkats här i landet, och derigenom hade man förderfvat allt för handtverkarne. I England deremot hade man gått tillväga på helt aunat sätt. Systemet, rätt användt, skulle ovilkorligen leda derbän, att allting, som går genom tullspecialerna, får betala en lämplig låg tull i förbållande till varans verkliga värde, dock icke så hög att den lockar till smuggling. Fördelen för allmänheten af en sådan tull är den, att tullsatsen då kommer att stå i ett visst förhållande till varans medelvärde, då den tillverkas inom landet. Tullsatserna blifva då tydligen billiga i afseende på de finare, de fullgoda varorna, men de dåliga skulle, till följd af sin usla beskaffenhet, i så fall ej vinna assättning eller kunna importeras. Handtverkaren bar då också den fördelen framför utlänningen, att han slipper betala tull för hvad som afsättes. Den verkliga frihandelsprincipen vore derför en grundsats, hvars fulla och ovilkorliga tillämpning hvar och en, isynnerhet industriidkaren, borde med fullaste allvar påyrka: tull bör läggas på alla varor i förhållande Lill deras värde, och på råvaror i förhällande till det färdiggjorda fabrikatets. Våra nuvarande frihandlare hade deremot gått tillväga på ett helt annat sätt: de hade pålagt tullar öfverallt, der de kunde misstänka att någon fördel i motsatt sall skulle tillskyndas den ene eller den andre inhemske fabrikanten, utan att besinna, att om någon industri uppstår, som lemnar sina idkare någon större inkomst, detta snart nog regleras af sig sjelft genom den inhemska konkurrensen, som i så fall lockar till sig både kapital och arbetskrafter och på detta sätt, så vida industrien bar framgång, ökar nationalvälmågan. Resultatet blef antagande af följande resolution: Att en af behofvet högeligen påkallad revidering af nu gällande tullbestämmelser må ega rum, samt att dervid noga bör iakttagas, dels att tullsatser å råvaror och halffärdiga produkter bestämmas med synnerligt afseende på värdena derå i förhållande till de fullt färdiga fabrikaterna, dels att lindrig tull pålägges alla importerade varor, som ingå i sådan mängd, att tullens upptagande derå lönar sig, men att lyxartiklar af alla slag beläggas med högre tull. Mötet åtskiljdes härefter, för att åter sammanträda följande dag, Tisdagen, och då fortsätta och afsluta mötets förhandlingar. S.