Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 augusti 1870, sida 1

Grader. hott Orader. N. Orader. — meter. meter. Fot. Tum. Åi 1.3 117,0 1540 LI7OIH 150 p04,4 Åio.o 74.5 Åis,0 12 ö 9 19.0 171.7 Tioo 8Ös Tis.O l4 119,0 755,5 1420,0 76,2 20,0 i o 19,0 785,1 Å189 754,5 io iÅ 19.9 750,0 —1l910 116.7 Åis.5 13 4180 7443 Is, 715.8 I7O i3 )8 AA — — att t. ex. äfven genom prins Napoleon under hans vistande i Berlin förhandlingar anknutits, hvarvid bl. a. äfven varit tal om det franska Schweiz, och det icke tvetydiga yttrande fällts, ,att man i Piemont allsicke vet, hvar det franska upphör och det italienska börjar. Hur förhåller sig nu franska regeringen gentemot dessa afslöjanden? I början låter hon sina organer förklara, att Benedetti på egen hand och utan högre autorisation förhandlat med Bismarck. Om hon nu är så snabb att desavouera sin gesandt, så är det blott att beklaga, att hon ej gjort detsamma i afseende på Benedettis mer än djerfva beteende i Ems. Derefter låter hertigen af Grammont förklara, att fördragsutkastet tillkommit genom Bismarcks initiativ och nedskrifvits af Benedelti efter Bismarcks diktamen. En plumpare undanflykt låter ej gerna tänka sig. Ty för det första: till hvilka förnedrande kommissioner Benedetti än på sednaste tiden låtit missbruka sig af sin regering, så är det dock alltför svårt att föreställa sig honom såsom Bismarcks skrifvare. Och för det andra: hade Bismarck verkligen besattat sig med formulerandet af förslag och begagnat Benedetti såsom skrifvare, så skulle fördragsutkastet nu vara i franska regeringens händer, och det skulle tyda helt annorlunda. Huru, grefve Bismarck skulle varit i stånd att föreslå ett fördrag, i hvilket alla för-x delar af alliansen tilldelas Frankrike? Grefve Bismarck skulle af fri och egen drift ha erbjudit sig att ställa till kejsar Napoleons disposition Preussens militäriska och finansiella krafter, dess ära, ja hela dess existens, för att utvidga Frankrikes östra gränser, för att hjelpa det att förvärfva Luxemburg och Belgien, och han skulle såsom enda ersättning härför ha betingat sig Napoleons bifall till Nordoch Sydtysklands förening? Grefve Bismarck skulle ha erbjudit ett så oerhördt pris för något, som med tiden, med eller utan Frankrikes samtycke, alldeles kostnadsfritt skulle ha tillfallit oss? Nej, denna undanflykt måste synas tillochmed den franska lättrogenheten för svag och otillfredsställande. Ickefransmännen deremot skola ej blott göra sådana frågor, som jag här framställt, utan de skola äfven påminna sig, att Frankike förvärfvat sig italienskt land — Savoyen och Nizza —, sedan 20 år ropat efter de tyska områdena på venstra Rhenstranden, börjat Luxemburgeraffären, försökt att med den belgiska jernbane-ockupationen undergräfva Belgiens neutralitet och säkerhet samt vid hvarje tillfälle visat begär att uppsluka utomfranskt område. Men icke nog med, att den franska förklaringen har all sannolikhet emot sig; franska regeringen invecklar sig äfven il de betänkligaste motsägelser. Medan Grammont offentligen erkänner det Benedettiska dokumentets tillvaro, skrifver OUllivier till en af sina vänner i England: ,Ni kan väl ej vilja tro på fördragsutskottets autenticitet? Och slutligen förklarar Journal officiel i Paris, ,,att kabinettet af den 2 Januari aldrig befattat sig med dylika underthandlingar — hvilket helt enkelt vill säga, att dessa underhandlingar verkligen blifvit förda, nemligen af kabinetten före den 2 Januari. Af alla dessa förklaringar, at de noter, som utrikesministeriet i Paris tillsändt del franska agenterna i utlandet rörande konflikten, af alla meddelanden, proklamationer etc. etc., framgår i hvarje fall klart) ett, nemligen att aldrig en krigisk aktion blifvit diplomatiskt så oskickligt inledd, med så stora motsägelser representerad och så erbarmligt bemantlad, som denna sista af en man, hvilken uttalat orden Lempire, cest la paix! Det är omöjligt att behandla mängden af den franska diplomatiens motsägelser hvar för sig — man kan endast säga, att Frankrike nu för tiden icke ledes af statsmän, utan — för att begagna det mildaste uttryck — af politiserande dilettanter. Om de franska vapnen ej komma att föras bättre än de franskt-diplomatiska pennorna, så ser det mycket illa ut med tillämpandet af den frasen, att Frankrike förer kriget i sin äras och den allmänna civilisationens intresse. Emellertid rikta sig våra blickar alltmer och mer på England. Det sätt, hvarpå de engelska statsmännen uppfatta den af dem uttalade neutraliteten, uppväcker här den allmännaste förtrybelse, och regeringens organer ha ej underlåtit att gifva uttryck åt denna förtrytelse. Nordd. Allg. Zeitung af i dag innehåller en ytterst skarpt skrifven artikel härom; den säger, att England förklarat sig vilja förbli neutralt, men det utöfvar denna neutralitet endast till förmån för den ena krigförande parten; det gör sig till fabrik för chassepot-patroner, till remonte-depot för det franska artilleriet och kavalleriet, till kolleverantör för den sranska krigsfiottan. De ledande ministrarne tåla detta, i det de åt prisdomstolarne öfverlemna algörandet af frågan, huruvida dessa artiklar äro ILrickanftvahand Vi bchöfva inga ali