Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juli 1870, sida 2

FF Pessa ord mottogos med stormande bifall. På några betänkligheter af en d:r Hayns om, huruvida man under alla omständigheter kunde lita på de nuvarande tyska regeringarnes trohet, svarade Bennigsen: Man kan i så fall lita på Preussens energi; ty t. o. m. om en sydtysk regering, till följe af ett möjligt nederlag, skulle försöka att draga sina trupper från tyska armåen, skall man icke tillåta. dem det. För en regering, som jag icke vill nämna, har grefve Bismarck låtit förklara, att, i fall den icke sjelf på behörigt sätt kunde upprätthålla ordningen i sitt land, skulle han sända en kommissarie dit för att öfvertaga regeringen. . Det förmodas, att det är regeringen i Mecklemburg-Strelitz, som Bennigsen här menat. ITALIEN. Mångfaldiga af de biskopar, som varit vid konciliet, men som icke varit med om att förkunna dogmen om påfvens ofelbarhet, ha redan lemnat den eviga staden samt under dystra aningar ,skuddat stoftet af sina fötter. Dessa biskopar ha samtliga inlemnat skriftliga protester mot onciliets beslut. Af de tyska biskoparne, ärer endast Hesele vara qvrar. I sista stunden lära flera försök blifvit gjorda för att få påfven till bättre tankar. Simor, Ketteler och den ärevördige 83-årige biskopen af Dijon hade för detta ändamål begifvit sig till honom. Först framställde den ungerske primas i ett bevekligt tal till påfven den fara, i hvilken proklamationen om den personliga ofelbarheten skulle störta otaliga själar och sjelfva katolicismen. Päfven svarade: ,,Primas af Ungern bar från konciliets början uppfört sig väl, men sedan har kommit ett rytande lejon, som uppslukat honom. m jag hade blifvit uppslukad, så stode jag icke här, svarade Simor. Efter honom vände sig biskopen af Dijon — men med samma resultat — till den helige sadren. Sist kastade sig biskop Ketteler tre gånger till hans fötter för att med tårar i ögonen besvärja honom ,att hafva medlidande med kyrkan och samvetsfreden; men det ständiga leendet försvann icke ett enda ögonblick från påfvens anlete; han förblef orubblig. Den påfliga ofelbarheten har blifvit formulerad i följande dekret: ydanningens och den städse oförsvagade trons gåfva är Petrus och hans efterträdare på den heliga stolen genom Guds förfogande gifven, på det de må förvalta sitt höga embete till allas fromma, på det att hela den kristna hjorden måtte skydas mot Pillfarelsens giftiga agnar och få sin näring af den himmelska lärans ljus, på det att, sedan hvarje tillfälle till schism blifvit undanröjdt, kyrkan må qvarstå en och hel samt framhärda på sin fasta grund mot helvetets portar. Men alldenstund nu i detta tidehvarf, då man har det största behof af det apostoliska embetets välsignelsebringande verksamhet, icke få ha befunnits vilja förringa denna myndighets inflytelse, så anse vi för alldeles nödvändigt att högtidligen bekräfta det företräde, som Guds enfödde son haft den nåden att tillägga det högsta själasörjareembetet. Derför, i trogen öfverensstämmelse med traditionen, som stammar från den kristna trons början, till Guds vår frälsares ära, till höjande af den katolska religionens anscende och till de kristna folkens sanna bästa, lära vi med det heliga konciliets begifvande och förklara för en af Gud uppenbaraa dogm: att den romerske påfven, när han talar ex cathedra, d. v. s. när han i utöfningen af sitt embete såsom alla kristnas herde och lärare, och i kraft af sin högsta apostoliska värdighet definierar en för hela kyrkan gällande lära angående tro och seder, genom det honom i den helige Petri person tillerkända gudomliga bistånd, är i besittning af denna efelbarhet, med hvilken den gudomlige frälsaren ville veta sin kyrka undervisas i fråga em trosoch sedeläran; och att derför sådana bestämmelser af den romerske påfven i och för sig och oberoende af kyrkans bifall äro oföränderliga. Skulle någon, hvilket Gud förbjude, våga motsäga denna vår definition, vare han förbannadRYSSLAND. En i Petersburg utkommande tidning innehåller, med anledning af den franska krigsförklaringen, en artikel, som lyder sålunda: Lrankrike borde haft allt skäl att akta sig för eventualiteten af ett krig. Man har under det andra kejsardömet hört mycket talas om Frankrikes framåtskridande. Utan tvifvel äro detta lands resurser mycket stora; men man måste påminna sig, att Frankrikes deficit i fred öfverstigit 80 mill., att Paris har gjort enorma lån, samt att samma förhållande är med nästan hvarje stad i hela landet. Både det franska jordbruket och den franska handeln äro sjuka, och all verldens .Sgloire skall icke under innevarande års torka och missväxt efter kriget kunna rädda jordbruket från hungersnöd, eller handeln från bankrutt. Hela ställningen i Europa fordrar fredens upprätthållande och tillbakavisandet af ett förmätet företag från Frankrikes sida. I den öfverensstämmelse, hvarmed alla makter skola uppträda för denna åsigt, skall Frankrike rätt snart komma till insigt af, att det är utan bundsförvandter, samt att det är fullkomligt isoleradt. Såsom hafvande stört freden i Europa, skall det få alla makter mot sig, och skakadt i det inre samt förödmjukadt utifrån, skall ett tillbakagående i dess maktställning blifva den nödvändiga följden. Detta hade Frankrike bort betänka två gånger! Från Warschau meddelas, att de der i läger varande trupperna blifvit fördubblade, samt att de fått order att hålla sig marschfärdiga.