Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juli 1870, sida 2

hörde . .. Den mö, som eger och alltid skall ega min kärlek, är ... Han behöfde icke uttala namnet. Brita såg, att det var hon, och hela hennes väsende fick dervid liksom ett förändradt utseende. Men nu vid sjelfva randen af den lycka, som här log emot honom, hejdade sig Nils och sade: — Dig, Brita, har jag älskat, och jag kan icke säga, när jag först började älska dig... Nu har jag sagt det, och Herran förlåte mig, om jag derutinnan gjort orätt ...jag är numera en olycklig man, och verlden skall döma mig ärelös eller feg .. Iluru kan jag tala till dig om kärlek . . .? I stället för svar lindade jungfrun sin arm om riddarens hals och lutade sitt hufvud till hans bröst, så att han måste sakta föra åt sidan de rika lockarnes svall, för att rätt kunna se sin himmel i hennes öga. Så fruktar du icke menniskornas dom? — sporde Nils, i det han slöt jungfrun intill sig. — Nej, nej — hviskade hon och såg så varmt och viljefast upp på riddaren. — Hvad frågar väl strandens blomma efter den smuts, som menniskorna kasta på vågen vid hennes sida. Flyter hon fri och stark, och ser hon sin bild i hans spegel, så är hon lycklig, och den gode Guden rensar nog bort de onda menniskornas smuts från hennes älskling! Ack, du känner icke verlden och menniskorna, min ljufva mö! — Men jag känner Gud och Guds moder! Det låg en sådan fast tro, en sådan innerlig förtröstan i detta den sköna jungfruns utrop, att derur utgick liksom en himmelsk kraft att styrka och stadfästa, och Nils kände sitt hjerta svälla af fröjd och mod och han välsignade den stund af smärta, som vållat denna stund af onämnbar sällhet. Då uppenbarade sig en skugga i lunden, och