karne vid sjön i Ruttes Chaumonb der de suto, pekande på Mont Valerien och de andra i krigshistorien minnesvärda höjder, hvilka kunna ses, som på on karta, i Pariser-bäckenets ståtliga panorama. Buttes Chaumont är en klassisk stridsplats; det var här som hjeltemodiga nationalgardister, ynglingar ur polytekniska skolan, artillerister och frivilliga gatpojkar med en heroism utan like mötte och vräkte på flykten de allierades segerdruckne trupper, innan desse, efter vapenstilleståndets undertecknande i La Villette, just öfver Buttes Chaumont strömmade in i Paris. Gubbarne berättade histerier från 1814, pekade på Mont Valerien och Montmartre och sade, att dagen, då Waterloo skall hämnas, nu är kommen. Hämd för Waterloo är lösen bland de min, som nu tåga till gränsen. Benedetti, kung Wilhelm, scenen vid Ems, frågan hvem som har rätt eller orätt kalla de för barardages parlementaires och bemöta alla sådape spörsmål med ett skämt eller en ed. ,Hyarför skulle vi vänta på att preussarno utmana oss? Nej, vi kastade utmaningshandsken i synen på dem, och det var bra, ty kriget skulle likväl komma. Då jag dinerade i en välkänd Pariserklubb, inträdde en simpel soldat, Hvad betyder det här? Redgarns-epåletter etc.? frågade hans vänner, som igenkände honom. Den simple soldater var en legitimistisk markis, som tagit musköten, icke för kejsaren — nej för ingen del — men för sitt land. I Cafs de la Paix mötte jag en annan man med förnämt namn, klädd som voltigörsergeant. Äfven han hade blifvit frivillig, för att slåss — cj för kejsaren, såsom han uttryckligen anmärkte — utan för Frankrike. Aftonen på bulevarden var ännu bullersammare in förmiddagen. Återigen dessa druckne sjömän med flaggor i händerna, sljda af tjutande hopar. Vin hade flödat i strömmar hela dagen, och det märktes väl på folkmassan och soldaterna. Mobilgardet börjar samlas. Ingen, på hvilken staten kan lägga sin hand, sparas. Till och med krigstjenstskyldige konvalescenter hafva blifvit tagne från lasaretten och instuckne i hären, innan den medgifna konvalescens-tiden utlupit. Min väg gick förbi Ilavre-jernvägens station; klockan var 1 morgonen, och två regimenten skulle afföras till krigsteatern. I banhallen, som var nästan mörk, syntes flera qvinnor och fåder och bröder och vänner än soldater; några druckna sällar skreko, men det ljud, som sylde mitt öra och trängde till hjertat, var af annan art: suckar, pressade ur mödrars och systrars bröst. Paris sörjer redan, hörde jag ett stackars fruntimmer säga. IIvad skall då dess tillstånd vara om sex måpader?