Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juli 1870, sida 2

hela hennes varelse skakades som af en seberfrossa. — Det eger sin riktighet, Brita, det eger sin riktighet — sade Nils långsamt — men har man ock sagt eder, hvarför jag icke kan vinna hennes hand? — Ja! — frampressade Brita med skälfvande läppar. — Och viljen I säga mig det? — Emedan ...emedan hon älskas af eder vän, Nils Bosson, och emedan I ären för idel att beröfva honom hans hjertas glädje, ehuru I väl skullen kunna det. Det var en vändning af saken, som Nils aldrig kunnat tänka sig, och med ens slog det spörjsmälet uhp sin slamma för honom, om icke jungfrun sjelf blifvit förd bakom ljuset, och med deksamma genombäfvades ban af den sanningen, att så äfven kunde vara fallet med honom sjelf. — Viljen I så ock säga mig, hvem denne min vän är? — sporde han och tryckte hårdt den jungfruliga handen. — Det är min broder! — svarade Brita och kunde ej längre återhälla sina tårar. Men nu var hennes sorg liksom vällust i Nils Bossons hjerta, och hennes tårar föllo liksom morgondagg, innan solen rann upp. — Så skulle då jungfru Iliana vara mitt hjertas mö? — sporde Nils, och han log ett leende, som visade, att solen redan lyste i hans hjerta. — Jag har aldrig trott derpå! — stammade : Brita. — Och deri hafven I gjort rätt! — genmälte Nils. — Nen jag vill säga eder namnet på mitt bjertas mö ...och jag märker väl, att jag måste det, om villan skall skingras mellan mig och eder, ty det kan väl vara, att äfven det varit sanningslöst, som sagts för mig, ehuru det dock öfverensstämt med, hvad jag sjelf en gång såg och